Alla konturer har försvunnit från världen. Det är bara vitt. Vitt på träden, vitt på marken. Luften full av vita snöflingor som faller från en vit himmel. Och det är så kallt. Sitter med tofflor, filt och fingervantar inomhus. Försöker skriva, men det går trögt.

Tror jag är i slutet av en mild manisk fas. Har skrivit halva dagarna i nästan två veckor. Befunnit mig i en sorts parallell drömvärld. Ett transcendentalt tillstånd. Bara besökt verkligheten sporadiskt för att jobba och sköta hunden.

Men nu känner jag hur inspirationen börjar dala. Så jag förbereder mig på depressionen som med 99% sannolikhet är på väg. Det är okej. Den kommer att gå över, den också. Allt rinner igenom med olika hastighet. Men om man gör motstånd går det långsammare.

Hela livet har jag gjort motstånd. Flyttat hit och dit, påbörjat och avbrutit både utbildningar och förhållanden. Rest runt halva jorden på flykt undan mig själv. Slagits med näbbar och klor för att inte hamna precis där jag är nu. Ensam, tjock, barnlös och kvar i staden där jag föddes.

Nu när jag är här, är jag inte längre rädd. Jag är tillfreds. Jag är fri. Fri från mina egna förväntningar och krav. Fri att vara mig själv. Jag köper inte längre lyckopaketet som samhället säljer. Villa, volvo, vovve och allt det där. Jag behöver det inte. Behöver bara en kopp te, så jag blir varm någon gång.