För att inte tillåta förgängligheten
ta dig ut i tomma intet,
där du helt saknar fästpunkter för existensen,
så har vi tron
som intellektuell ersättning.

Babyn behöver mammas blick i sugandet.
Den ångestridne, sömnlöse, kanske fäster sig
vid en fläck på väggen.
Den blinde vid ett fjärran ljud.

Tomheten är bland människans svåraste fiender.

När den levande, fysiska, bekräftande världen
eller en död, statisk hållpunkt saknas i vår ensamhet
har vi bara tron kvar som tecken,
som en anspelning på NÅGOT,
på att vi inte hamnat,
ännu inte hamnat,
i vacuum
där vi riskerar den infantila autismen
katatonin
den sista apatin.

Att tänka på döden för den kraken
blir detsamma som att tänka gud.

Att tänka gud för den kraken
blir detsamma som att tänka död.

Att komma undan.

Osv.

Ja ja ja.

Vilket jävla tjat för ingenting !