ditt sätt att titta på mej,
hur dina ögon sakta smekte min kropp till blåmärken

dina andetag som sjöng mej till tårar

dina läppar som kysste mej medvetslös

dina händer som passade så perfekt runt min midja att jag mådde illa

våra hjärtan som slog i samma takt varje gång vi såg varandra

men det är över nu och jag skriker
för jag har inga blåmärken
jag gråter inte
jag är aldrig medvetslös längre
och jag mår inte illa

men jag skulle kunna ha hundra blåmärken som tecken efter dina smekningar

jag skulle kunna gråta i takt till dina andetag i hundra år

jag skulle kunna vara medvetslös i hundra timmar efter att jag kännt dina läppar mot mina

jag skulle kunna må så illa att jag spydde hundra gånger bara för att få känna dina händer om min midja

för inget kan någonsin mäta sej med den outhärdliga smärta,
som när våra hjärtan inte längre slår i samma takt