en vind smeker min kind, ett minne letar sig fram
jag får rysningar, hade nästan glömt hur underbart det känns
jag hade glömt vinden och jag hade glömt dig
det var vad jag ville tro
men vinden påminner mig om dig, om din öma hand mot min kind
som kändes så äkta , kunde jag ta så fel ?

saknad och en längtan som aldrig tycks fyllas
men också ett skrik begravt i mig, efter allt svek och bortglömda ord
vart tog de vägen? hittade du dom någonsin?
ett skrik begravt levande som kämpar för att få komma ut
men jag håller emot , och det äter på mig
men jag är stark, eller är det kanske av ren svaghet?
jag vet inte

trots det, ler jag ändå
när vinden smeker min kind..