I dessa tider av hälsohets parallellt
med en tilltagande samhällsstress
är en pipa tobak närmast revolutionärt.

Man tar sig tid. Röker i lugna drag.
Man multitaskar inte. Man jäktar inte.
Man övar zen och låter tanken landa.

Man står inte på en balkong och stressar nikotinfix.
Man sitter ner i kontemplation.

Det hälsohetsarna i allmänhet inte känner till
är att man inte drar halsbloss på pipa.

Inte heller att kvalitetstobak
företer likheter med vinvärlden.
Tobak liksom vin är en fråga om
odling och jordbruk. För att
inte tala om kulturhistoria.

Den ensidiga antirökpropagandan
är tröttsam liksom all extremism.
Jag väntar på den dag de stormar
in på vinprovningen och skriker
sig hesa om skrumplever.

Ibland går de så långt i sin iver
att de vill skära ut pipan från
kulturen - Jacques Tatis pipa
redigerades bort och ersattes
av en vindsnurra.

Sherlock Holmes utan pipa
är direkt otänkbart. Liksom
Melvilles sjöfarare.

Olika tobakssorter, blandningar,
skärningar, lagring, fermentering.
Glöm cigaretternas unkna, metalliska lukt.
Glöm fimpar i överfulla askkoppar.
Det är inte det det är frågan om här.
Tobak kan lukta nybakt bröd och en
rengjord pipa stinker inte askkopp.

Varför måste man vara tidsenlig?