Bageriet hade just öppnat efter eftermiddagsstängningen. Doften av kummin, fänkål och nygräddat bröd lade sig åter över bygatan och beblandades med garveriets fräna ångor nere vid älvstranden. Bilreparatörerna på verkstaden svarade med metallslammer. Solljuset letade sig in mellan bebyggelsen.

Tack vare aftonskenet var det möjligt att skönja forskarlabbets femvåningshus från den plats där den tekniska fysikern befann sig, cyklandes. Den större grannplaneten som var helt omgiven av lilaskimrande ringar, hängde i nedan rakt fram, mot den ljusblå skyn. Damen tycktes cykla rakt under den när gatan lutade svagt uppåt, innan den flackade ut och löpte utför i en vid gir förbi vattentornets röda tegelväggar. Hon kunde trampat snabbare, men packningen hon bar tillät inga högre hastigheter på färdmedlet. I alla fall inte förrän det medhavda fått sitt godkännande från handledaren hon var på väg till.

Drygt en kvart senare rullade hon ut i ängslandskapet. Grusvägen kantades av rangliga trästaket och bortanför bredde gula fält ut sig ända till kustremsan. Havren vajade svagt, men växte i glesa led. Den gångna vinterns myckna snöande och bistra kyla hade satt hårt åt grödorna. Inte bara sädesslagen bar spår av skrala förutsättningar, detsamma gällde för pumporna på åkrarna och päronträden i lundarna.

Nu skymtade fysikern stenhuset. Det var beläget i en sänka tillsammans med fyra andra låga byggnader på motsatt sida av vägen. Bakom husen fanns den vertikala jordväggen som sköt upp långt ovanför taken. Fönstren var lätträknade på byggnaderna, så även på handledarens stenhus. Damen ville verkligen minnas att fönsterrutorna varit fler, men förstod samtidigt att hon kunde ha misstagit sig. Det hade alltjämt förflutit nästan två år sedan det senaste besöket.

Fysikern närmade sig bostäderna på frihjul, bromsade in, klev av och parkerade cykeln vid en liten eldplats intill en av husgavlarna. Hon hämtade andan en kort stund och kände pulsen sjunka.

Med ena handen på styret stod hon stilla och såg sig omkring.

Några löv prasslade till och blåste in mot den branta jordvallen. Den åttakantiga brunnen med den långa hävarmen i trä, kom damen däremot ihåg. På en liten järnkrok i änden av brunnssvängeln hängde en zinkhink och dinglade. Alldeles intill henne, på de runda stenarna som låg i en ring runt eldstaden, växte mossa. Uppenbarligen var det ett tag sedan en brasa hade tänts.

Fysikern huttrade till. Det var inte resultatet av någon sinnesstämning. Av erfarenhet hade hon lärt sig att varken känna förväntan eller tvivel vid träffarna med mentorn. Istället var det kylan och vätan nere i dälden som gjorde sig påmind så fort hon inte var i rörelse. Inget annat tycktes vara det här, i rörelse, inte ens den enorma grannplanetens långsamma rotation gick att observera från ängslandskapets dalbotten. Damen rättade till ryggsäcken som innehöll innovationen och knackade på forskningshandledarens dörr.

- Hallå?