Gång efter annan har jag sett exempel på människor över trettio som läser barnböckerna om Harry Potter. De läser inte ens. De lyssnar på ljudfil, som kallas "ljudbok". Frågar mig varför vuxna människor väljer litteratur skriven för en tolvårig publik. Handlar det om populärkulturell indoktrinering? Hollywoodreklamens inflytande? Handlar det om subkulturer där regression utgör en väsentlig del? Begränsad läsvana? Litteraturens tillbakagång i mediesamhället?

Men Harry Potter säljer ju i miljonupplagor världen över.
Det måste väl betyda att det är bra? Marknadsfundamentalism. Det finns ganska mycket som säljer utan att vara det minsta bra. Utifrån den logiken skulle ju McDonalds utgöra höjden av haute cuisine.

Frågorna hopar sig. Att folk inte läser böcker är ett orostecken. Läsning, eller snarare lyssning, som enkelt tidsfördriv, som banal förströelse. Dussindeckare, kokböcker, spökskrivna kändisbiografier och rena barnböcker. Vad har det för effekt på läsförståelse och bildning? Nu vet jag hur folk i allmänhet resonerar: smaken är som baken. Var inte elak och ifrågasätt inte deras smak. I sann kulturrelativistisk anda där ingenting kan vara bättre än något annat. Allt har samma värde det vill säga inga värden finns. Nalle Puh ska vara lika mycket litteratur som Dostojevskij, att åka skateboard eller tugga tuggummi är lika mycket kultur som Dante Alighieri. Det ligger i tiden att se den typen av resonemang som progressivt. Vilket det inte är. Det är att göra människor en björntjänst. Det är att klappa folk på huvudet. Problemet, i förlängningen, är emellertid betydligt vidare än en helt banal fråga om smak:
fördummade medborgare blir lätt ett rov för populister och demagoger. Blir lättare duperade av makten, vilken den nu är. Missar sina medborgerliga rättigheter. I en ytlig reklamdränkt samtid, där man helst inte ska tänka och ifrågasätta utan mest flyta med, känns litteraturkritikern Harold Bloom som en frisk fläkt.


Utdrag från artikeln Dumbing down american readers,
från Los Angeles Times 9/24/2003.

"What's happening is part of a phenomenon I wrote about a couple of years ago when I was asked to comment on Rowling. I went to the Yale University bookstore and bought and read a copy of "Harry Potter and the Sorcerer's
Stone." I suffered a great deal in the process. The writing was dreadful; the book was terrible. As I read, I noticed that every time a character went for a walk, the author wrote instead that the character "stretched his legs." I began marking on the back of an envelope every time that phrase was repeated. I stopped only after I had marked the envelope several dozen times. I was incredulous. Rowling's mind is so governed by cliches and dead metaphors that she has no other style of writing."