Åh Janis. Hur kan din röst vara så bruten och ändå så ren?

Lyssnar på Summertime medan jag går med hunden genom en snötyngd granskog. Klockan är halv fem på eftermiddagen och det är kolsvart på himlen. Min väderapp säger att det är -20 grader men att det känns som -26. Jag undrar hur appen kan veta hur det känns. På min kropp har jag strumpor, tjockstrumpor, skor, långkalsonger, byxor, linne, tröja, tjocktröja, jacka, vantar, halsduk och mössa. Ändå fryser jag.

Summertime, time, time
Child, the living’s easy
Fish are jumping out
And the cotton, Lord
The cotton’s high, Lord so high

Åh Janis. Visste du? När du stod där och rockade loss under den heta Californiasolen. Visste du då hur du skulle värma en frusen själ på hundpromenad nära polcirkeln över 50 år senare? När du var i Stockholm 1969 var det vår. Ett år efter att mina föräldrar träffades i en studentkorridor i Umeå. Det var kanske lite kallare än du var van vid, men inte som här och nu. Inte så att din röst formade små moln när du sjöng, som sedan frös till is i dina ögonfransar. Inte så. Men kallt, kanske på ett annat sätt.

För när Dick Cavett frågade dig om den europeiska publiken sade du ”They don’t get down”. Och man kunde se i ditt ansikte att du tyckte det var synd. Så jag gör mitt bästa för att get down med varje knarrande steg jag tar. Och jag känner nästan hur snön smälter under mina skosulor. Tack vare intensiteten och ärligheten i din sång. Du får mig att känna som om hela du strömmar genom mig. Trots de många åren och oceanen som skiljer oss åt. Trots alla lager av kläder som jag byltat på mig.

Trots överdosen som ryckte dig från världen långt innan det var meningen att du skulle gå.