Hennes enda möjlighet att bli fri var att sluta de stora klara ögonen en sista gång. Men rädslan för det okända skrämde mer än den dunkla verkligheten hon sedan länge, länge varit fast i.

Hon började vandra längs den smala snåriga stigen hon rört sig framåt på många gånger förut när plötsligt en dimridå tonade fram och en väsande röst gjorde sig tillkänna, »Elysium...« En rysning gick genom kroppen och för ett ögonblick stelnade hon likblek och skräckslagen till. Hon hade i sina unga år hört från sin fader om en sägen som existerar i medvetandet i livet efter döden. En sägen som drar till sig de avlidnas själar för att bygga sitt rike på en plats som ingen levande kan nå. En plats där solens strålar aldrig sinar, himlens blåa lyster skiner klart och vattnet reser sig som en mur mot det okända i fjärran. När dimridån ebbat ut vågade hon inte vända om, då rädslan för vad hon skulle kunna mötas av där hon kände sig som tryggast tog överhand. Hon var fortfarande skärrad men samlade kraft och fann modet att fortsätta sin långa vandring. Samtidigt kunde hon inte sluta tänka på det hon precis varit med om och när hon gått ett tag vågade hon vända blicken bakåt. Hon pustade ut när dimridån inte längre hägrade bakom henne, men när hon riktade blicken framåt igen tappade hon andan. Från ingenstans uppenbar sig ett slott några meter framför henne. Tankarna snurrade i huvudet och återigen spred sig en rysning genom kroppen. Enda vägen framåt var genom den stora porten som stod på glänt, hon gick in försiktigt. Till sin stora förvåning kände hon igen sig. Nu hördes den väsande rösten igen, »välkommen hem Elysium...« Ögonen fylldes med tårar. Vemodigt såg hon sig omkring och tänkte på vad hennes fader en gång berättat för henne. Dimridån omfamnade henne. Hon slöt ögonen en sista gång.

(C) Joakim Wadstedt, 2022.