Ett ensamt, övergivet skri i natten,
varför skall någon så dåligt må.
Långt över näsan bara livets vatten,
säg skall du någonsin över ytan nå?

Det firas som vanlig detta år igen,
medan du bara fortsätter falla.
Fick sällskap en stund, nå än sen,
nu är deras blickar åter lika kalla.

Den värsta formen av ensamhet är,
nog ändå ej att gråta efter en vän.
Nej att ha någon som hållit dig kär,
som förvandlats till ett kallt än sen.

Det tystnar ett skrik allt blir stilla, ¨
en varm människa har frusit ihjäl.
Inte krossad av dem som ville illa,
men övergiven av dem som ville väl.