Du som en gång gjorde mig så glad.
Med ditt leende glänsande av charm.
Och en slinga av hår som virades runt och runt ditt finger.

Och för en kort stund gav du livet mening.
Du lät livets bekymmer försvinna bakom pjäsens vidöppna ridå.
Och pjäsen skulle pågå tills gryningen hälsade fönstrets karm.

Du brukade göra mig lycklig.
Men ridån föll och applåder ekade i pjäsens rum.
Och du gömde dig bakom kulisserna i teaterns hörn så mörka.
Där kunde ingen dig hitta.

När natten närmade sig igen skulle du på nytt ur skuggorna titta.
Låt pjäsen börja.
Men var är du när pjäsen drar mot sitt slut?