Här är du döden.
Du som vill sluka upp med ditt mörker.
Du som placerar dina kalla fingrar på ögonlocken.
I ett ständigt hopp om en evig sömn.

En kamp med dig vareviga dag medan du viskar i örat.
Med dina ord till synes sanna.
Och på nytt lägger du händerna om ögonen.
Omfamnar ansiktet.
Påminner om dig som är så stillsam.

Du låter inte glömma den fridfullhet med vilken du lockar.
Och någonstans har bilden av dig förvrängts.
Någonstans har du, döden, misstagits för liv.

Det liv som kan vänta när döden är slut.