Idag plockade jag undan mitt enda julpynt. En röd ljusstake i köksfönstret. Jag drog sladden ur väggen, virade den runt ljusstaken och lade alltihop på översta hyllan i klädkammaren. Tänkte att nu får den ligga där i ett år tills jag tar fram den, rullar upp sladden och stoppar in den i väggen igen. Undrar vem jag kommer att vara då.

För jag är ju alltid ny, aldrig samma. Varje natt dör jag för att på morgonen göra plats åt en ny människa som är lite, lite annorlunda jämfört med dagen innan. Eftersom skillnaderna är så små skapas en illusion av att jag är samma person genom hela livet, men det är inte sant.

Det är som när man gör tecknad film. Varje bild skiljer sig en aning från den förra, och när man spelar upp dem efter varandra ser det ut som en figur som rör sig. När det i själva verket är jättemånga separata bilder. Den sista bilden har inget att göra med de föregående förutom att det är deras positioner som bestämt var den ska hamna.

På samma sätt har jag inget att göra med 10-åringen som stod framför spegeln varje kväll och upprepade orden ”Jag hatar dig” som straff för något hon sagt eller gjort som varit ”fel”. Inte heller med 17-åringen som färgade håret rosa och piercade sig överallt så att alla skulle titta på henne, när hon egentligen bara ville gömma sig. Eller med 22-åringen som satt ensam i en skitig studentetta med kokvrå och skrev hela nätterna tills hon blev galen och fick läggas in på sjukhus.

Ingenting, förutom att det är deras val som fört mig dit jag är idag. Om jag kunde få dem att välja annorlunda skulle jag göra det. Men det enda jag kan påverka är nuet. Och jag tänker på personen som ska ta fram ljusstaken om ett år. Tänker att jag i alla fall ska göra vad jag kan här och nu för att hon ska vara på en bättre plats än denna.