Asfalten var fortfarande våt på vissa ställen efter det plötsliga regnvädret. Men nu, bara några minuter efteråt, var det som om det aldrig varit något oväder.

De regntunga molnen flydde snabbt sin kos, som för att lämna plats åt den sol som alltid kom för att sprida värme och liv varthelst den drog fram.

Som för att trotsigt fly solens tillintetgörande hetta följde det återstående regnvattnet längs takrännorna. För att sedan ohejdat kasta sig ned för stuprännorna och slutligen uppslukas av det välkomnande avloppet.

Denna vattnets vilda flykt uppfattade Georg bara som ett svagt plaskande. Han gick med stadiga steg kortaste sträckan mellan de platser som betydde långt mer än allt annat för honom. Nämligen hans hem och hans älskade sandlåda.

Georg var uppvuxen på denna sjaskiga bakgård som har kommit att bli centrum för de händelser som utspelar sig i denna berättelse. Denna bakgård var inhyst mellan två, inte speciellt anmärkningsvärda hyreshus vars hyresgäster till största delen bestod av åldersdementa pensionärer och högljudda ynglingar.

Med ett nästan krampaktigt tag kring hinken och spaden i den vänstra handen stegade Georg fram till sandlådan. I högra handen höll han en väl använd begagnad konsumkasse vars innehåll bestod av diverse leksaksbilar.

Man skulle gott och väl kunna säga att Georg kände gårdsplanen som han kände sin egen ficka. Faktum var att han faktiskt betraktade den som sin egen. Varje buske var hans, varje fasttrampat tuggummi på den nötta asfalten var hans. Nyligen hade han även tillskrivit sig det gråbruna, årsgamla begagnade plåstret utanför 32:ans port som sin rättmätiga egendom.

Anledningen till att Georg såg det så naturligt att gården var hans låg i det faktum att det aldrig någonsin fanns några andra barn på den här gården.

Det var därför, med en något förbryllad min, han iakttog den lilla flickan som så ledigt och vant ritade upp en hopphage bara ett tiotal meter ifrån den plats där han stod.

Men eftersom han aldrig ägnade flickor mer uppmärksamhet än vad nöden krävde så återgick han snart till de sysslor som låg honom närmare om hjärtat.

Med en ytterst varsam hand ställde han försiktigt ifrån sig hinken och spaden på kanten av sandlådan och ställde sig sedan bredvid med benen brett isär. Sedan tog han tag med båda händerna om botten på Konsumkassen och tömde innehållet i sandlådan.

Ljudet av de fallande leksaksbilarna klingade som ljuv musik i Georgs öron. Han erinrade sig att ljudet på något sätt påminde honom om något.

Med blicken fastnaglad på alla leksaksbilarna försökte han minnas vad ljudet påminde honom om.

Efter en stund släpper han leksakerna med blicken och fäste den istället på den lilla flickan som han tidigare sett på gårdsplanen.

När han står där och betraktar hennes följsamma rörelser då hon pressar sin krita mot asfalten minns han plötsligt vad ljudet av de fallande leksaksbilarna påminde honom om. Det var naturligtvis från de där underliga ständigt återkommande drömmarna. Han drömde nästan alltid samma sak. Men han förstod nästan ingenting av det han drömde. I sina drömmar var han alltid vuxen och bar ett helt annat namn. Han hette något så lustigt som "Björn".

Miljön i drömmarna var alltid densamma. Där fanns mängder med vuxna människor som var stiligt uppklädda. Belysningen var dämpad och musiken dunkade taktfast och genomträngde varje skrymsle och vrå i denna drömvärld. Människorna som förekom i hans drömmar företogs sig, enligt Georgs mening, de mest besynnerliga aktiviteter. De drack mängder med beskt öl, sög i sig stinkande cigaretter eller dansade tranceartat till den dånande musiken. I drömmen deltog Georg knappast särskilt aktivt. Han satt för det mesta bara vid ett bord och studerade alltsammans. Men det konstigaste av allt var att han njöt av allt han såg.

Med en suck satte sig Georg ned i sandlådan och började bygga ett hus i den regnvåta sanden. Nu var sanden i helt perfekt konsistens. Efter ett häftigt regnoväder kunde han alltid forma sanden precis så som han ville ha den. och det gjorde han också.

Efter en stund reste han sig plötsligt upp. Javisst, han hade ju alldeles glömt bort att det var matdags för fru Olssons katt.

Hedersuppgiften att mata hennes katt nu när hon var bortrest över helgen hade Georg åtagit sig med en pliktkänsla som väl svarade mot den serviceinriktade personlighet han var. Så det var med obändig stolthet han korsade gårdsplanen med fru Olssons lägenhetsnyckel dinglandes runt halsen.

Rakt framför honom stod nu den lilla flickan. Med ryggen lutad mot en gungbräda studerade hon honom med en oblyg blick. Deras ögon möttes och genast slog Georg generat ned blicken. Lika snabbt tittade han åter igen på denna underljuva varelse framför sig. Men denna gång med ett nyväckt intresse.

När han gått förbi henne kände han hennes blickar smeka över hela hans kroppshydda och han rös av välbehag vid den tanken. Georg kände sig mycket attraktiv när han elegant svängde upp dörren till 28:ans uppgång.

När Ludvig, som katten hette, fått sin något försenade matranson, så hade Georg bestämt sig. Han skulle ta reda på vem flickan nere på gården egentligen var. han steg ut ur lägenheten och låste dörren med den nyckel han i förtroende fått låna. De få trappstegen tog han i ett hopp. Ute på gårdsplanen stegade han rakt fram till den flicka som var föremålet för hans intresse.

Lisa, som hon förresten hette, fick syn på Georg när han närmade sig och trodde han skulle fråga om de kunde gunga i gungbrädan tillsammans. Så innan han hann öppna munnen förekom Lisa honom med ett klingande glatt "Ja, tack!"

Med ett ryck vaknade Björn till. han såg sig omkring och upptäckte till sin förfäran att han slumrat till inne på Stadshotellets dansrestaurang. han svor till för sig själv och fiskade smidigt upp en Prince ur bröstfickan på sin Matinique-skjorta. Han placerade cigaretten varsamt mellan läpparna och tände den i en gest att upprepat tusentals gånger förut.

Lite förstrött studerade han kvällens gäster samtidigt som han sköljde munnen med en klunk av den avslagna öl som stått alldeles intill.

Han ruskade på huvudet som för att vakna till och bestämde sig för att ta en rekognosceringstur för att ytterligare jaga de flyende drömmarna på flykten.

När han reste sig blev han plötsligt medveten om den lustiga drömmen han haft när han slumrade till vid bordet. Han hade drömt att han var en lite kille vid namn Georg. Mycket skumt.

Han tittade upp. Och fann sig blicka in i ett par kvinnoögon. Genast kopplade han på sin oberörda min och trängde sig genom folkvimlet. Han kände sig dock så iakttagen att han inte kunde undgå att påverkas. Flera gånger såg de ögon som studerade hans yttre. När han äntligen passerat kunde han slappna av.

Han gick runt på Stadshotellets lokaler och uppförde sig som om han ägde stället. Men i hans huvud snurrade helt andra tankar. Vem fan var den här bruden? Vad vill hon mig? Ja, hon ser ju väldigt trevlig ut förresten. Kanske lite ung. Vad kan hon vara? 19 eller 20 på sin höjd. Nej, jag ska nog ta och bekanta mig lite, tror jag.

Han närmare sig åter den flicka som fått honom så grubblandes. Hon står fortfarande med armarna i kors och ryggen lutad mot ett bord. Han ser ingen annan. Han kliver fram. Han ser på henne. Hon ser på honom. Han öppnar munnen. genast klipper hon av med ett klingande glatt, "Ja, tack!".