Viskningar i skogen

emellan träden

susande, mjukt och lågmält

lockade fram vittran

i henne

Barfota, iklädd 

endast det långa håret

utsläppt, böljande 

långt ned på ryggen

med lätta steg

kom hon i den mjuka mossan

och fick Moder Jord

att sjunga av lycka

och glädje

Ty, vittran spred skönhet

i sina trolska spår,

dansande fram

genom de skiraste slöjor

vävda av gryningens 

fuktiga dimma

förföriskt smekande

varje trädstam, varje sten

i hennes väg

Hon var en dröm

en eggande vild fantasi 

för HONOM, 

hon, denna badande nymf

där uti bäckens porlande vatten

frestande hans manlighet

utmanande naken,

spridande lusta 

Viskningarna i skogen

emellan träden

susade, mjukt och lågmält

där han stod alldeles tyst

fängslad, helt betagen 

av vittrans glittrande skönhet

så fagersam, fylld av ljuva löften

så åtråvärd att hans hjärta

sprängde i bröstet, slog så vilt

så högt att skogens alla fåglar

skrämdes att skriande

finna sin tillflykt i skyn

Och så med ens

stod hon alldeles nära intill

hon, vittran med outgrundliga ögon

och lingonröda lockande läppar

hon, som i denna ljuvliga stund

förtrollande hade fångat hela

hans längtan

"Hon var och förblev hans öde,

hon tog hans liv..."