Det är så enkelt 
att bara gå sin väg
då det plötsligt blivit svårt 
att stanna

Så oerhört lätt 
att låta tystnaden tala
i ett myller av tankar och frågor 
som kräver sina svar

Det är så bekvämt 
att kunna stänga dörren
för att aldrig mer
se sig om
och lämna allt
då ingenting alls av värde 
tycks återstå

Så varför dröja...

vid doften av 
ett bortglömt minne
för att på så vis
fortsätta nära 
den dröm
i ditt hjärta 
som ändå aldrig 
tros kunna bli sann

och varför ens leka
den lek 
som just förlorat
smaken av 
sitt fullaste allvar
där i bädden 
av rosor och törnen
som ändock trots allt 
skänkte livet
dess beskärda del
av både glädje
och sorg

Så säg mig,  varför stanna

när det nu är så enkelt 
att bara gå?