Du gick bärsärkargång
och skövlade det vackraste 
som fanns att finna
grävde outplånliga spår
med dina händer
fyllda av isande hat
i markens gröna bädd
av mjukaste mossa
och rosafärgad ljung

Det var den plats på vår jord
som jag älskade allra mest
och som jag, då en gång
i allra största hemlighet
visade dig

Så nog var du
som värsta djävulen själv
då du samvetslöst
svingade klingor av stål
som obarmhärtigt sargade
trädkronornas
alla modigt himlasträvande
grenar och kvistar
med de skiraste knoppar
färdiga att brista

Grymt skändades liv
och allt där omkring
till fåglarnas skri av förtvivlan
och dånet av stammarnas
våldsamma fall
då rötter slets upp
ur moder jord

All min tillit dödade du
all min kärlek, mitt hopp och glädje 

ingenting finns kvar

Varför?