Så det är med skräckblandad
förtjusning jag skriver det här.
Att ibland önskar jag att jag var en
Ghost-writer som driver iväg mina
egna hjärnspöken på små senvägar.

Jag försöker intalar mig
själv att jag klarar det här.
Att hennes skönhet är typ
inte på låtsas men ändå,
så vill jag vara modig nog att
våga titta henne djupt i ögonen
Utan att flacka med blicken
och tänka på undanflykter ifall
jag blir rädd för vad som finns
Under alla lager.

"För jag är inte rädd.
Jag är inte rädd att våga
utsätta mig för Buuu och böö"

Det är med skräckblandad förtjusning
Jag säger det här:
"Du är vacker, skrämmande vacker.
Du är häpnadsväckande.
Du är bedårande"

Jag vill kommentera hennes inlägg
med ett eldklot  ... men istället scrollar
jag kullerbytta på mig själv ibland.
Jag vill tagga hennes namn
under mina dikter men jag biter
mig i läppen.
Jag vill hemsöka hennes DM
Och ge hennes själ
Ett sugmärke
Så att hon alltid känner
Min närvaro.

Hon är en spökskrivares
Bästa scenario
Jag vill ligga sked
med hennes pseudonym.
Och veta alla hennes lönngångar.

Hon finns.
Hon finns uppenbarligen
Hon finns på riktigt.
Och det är med skräckblandad
Förtjusning jag upptäcker
hennes förtrollande existens.

Vem tycker du är så där
skrämmande vacker?