Ni ska inte tro att jag inte ser, för det gör jag. Jag ser varenda mikrorörelse era mungipor gör när de försöker undvika att se roade ut. Jag ser de sekundsnabba blickarna som ni utbyter med varandra i samförstånd. Och jag hör hur de små nyanserna i era tonfall ändras från artigt intresserade till subtilt nedlåtande.

Allt det där som ni gör utan att tänka på att ni gör det. Det ser jag. För jag är inte efterbliven. Visst, jag kanske har svårt att förstå skämtet eller ens att det är ett skämt. Jag kanske säger fel saker vid fel tillfällen. Kanske missar jag det uppenbara och hakar upp mig på det ovidkommande. Men det betyder inte att ert tysta dömande går mig förbi.

Jag ser det pågå mitt framför näsan och det triggar min ångest lika lätt som din fingertopp triggar en mobilskärm. Jag har sett det så många gånger att min hjärna registrerar signalerna innan jag ens hunnit uppfatta vad det var som sades. På en gång är mitt inre en orkan av rädsla, självhat och destruktiva försvarsmekanismer. Jag får ännu svårare att processa det som sägs, hamnar ännu mer efter och er motvilja växer sig ännu mer uppenbar.

Eller som min psykiater så träffsäkert uttryckte det:

”Jag tror att det sociala är så svårt för att du är annorlunda, och andra märker att du är annorlunda, och du kan se att de märker det.”