Det känns som om jag skulle kunna skriva mig fri. Om jag bara hittade rätt ord. Som om det fanns en trollformel, dold någonstans bakom allt det vita. En nyckel till det som låser mig.

Det är så dumt, men jag kan inte bli kvitt känslan. Försöker igen och igen. Skriver och raderar. Omformulerar. Sveper med fingertopparna över tangenterna i jakt på någon sorts förnimmelse.

Känner bokstäverna, hur de reser sig ur intet. Vassa kanter och rundade linjer. Stigar att följa och fällor att undvika.

Tänker att de är frön, inte byggstenar. De ska inte med våld fogas ihop till ett kantigt, ihåligt monument. De ska bäddas ned i näringsrik drömjord så att de får eget liv. Så att de överraskar den som skriver när de tittar fram.

Ja. Lätt och flyktigt ska dansen gå mellan punkterna. Och punkterna ska inte klippa sönder eller spika fast. Bara tyst markera takten, som en dirigent.

Kanske har jag sett det hela på fel sätt. Den här känslan som jag går runt och bär på. Kanske är det inte jag som vill skriva mig fri. Kanske är det en frihet som vill bli skriven.