Den älskade jorden,
i våra ögon

Människan faller framåt med historiens kraft (del 1)

Befolkningen i regionen delade en gemensam företeelse: rädsla. De flesta utstrålade denna rädsla. Och rädslan gick att läsa av, men endast med rädsla. För att förstå det här skimret måste du vara en del av befolkningen. Människorna undvek både samtal och skrift. Istället hade deras ögon utvecklat ett eget språk. De kommunicerade ofta med blicken. Och dessa ögonkontakter bar på subtila bokstäver. För att ens ögon skulle börja tala, måste denne leva i skräcken.

Det hade gått femton dagar sedan skolstarten när P började närvara på universitetet, 1976. Han studerade enbart för att få sitt betyg, inte för att skaffa sig ett jobb. Det var viktigare att ingen skulle säga att han inte klarat av att ta en universitetsutbildning. Om han hoppade av, fruktade han att bli inkallad till militärtjänst. En militärtjänst som han inte visste hur länge skulle vara – ett år, tre år, kanske upp till åtta? När folk sa att han inte kunde smita undan lumpen, svarade han att det var bara förevändningar för att inte kunna vägra. Den sanna verkligheten var att han inte skulle göra lumpen, punkt slut. Vad än som följde – låt det hända!

P var också bekymrad för att efter examen skulle staten tvinga honom till en anställning. Det var något han också skulle kunna vägra. Om hans namn skulle listas som statstjänsteman i någon stad, skulle han kunna vägra att börja tjänsten. Låt de komma och fängsla honom. I grund och botten var det möjligt att vägra många påtvingade uppgifter. P var så övertygad om att vägra följa föreställda befallningar, att han hade förlorat lusten att hålla humöret uppe bland sina vänner, åtminstone för tillfället. Han började prata för sig själv under sitt täcke:

"Det här är ett nej-land. Ett land för vägran, inte deltagande. Vägarna här är banade för att säga nej. Men man måste säga ja, tvingas tacka och vika för dem. Man måste säga ja till saker man avskyr, som om man inte har något val. Jag ett vanligt land handlar det om att kunna göra saker, att göra dem bra, att vara förmögen att det ska vara en del av dem. Men hur ska man vara det. avstå från att göra något?”

”Det är hundra gånger bättre att någon annan misshandlar dig än att du gör det själv. Här tvingas människorna att tänka och agera på sätt som är främmande för deras verkliga vilja. Och när du ger efter för det, förolämpar du dig själv utan att någon utpressare kan pekas ut. Handlingarna verkar då som om de är normala.

Majoriteten av medborgarna i skräcklandet tror att världen alltid har varit så här. Man måste trampa sig själv. Man har blivit en börda för sig själv. Man har fastnat, blivit en belastning som man inte kan komma.

Ibland söker man självförsvar, för att inte förlora sin sanna identitet. För att inte låta sitta jag bli meningslöst eller lidande. Dagligen hamnar man i situationer som tvingar en att gömma sig, som en mus i sitt hål. När trycket blir för tungt, börjar man undra varför man ska försvara sitt jag. Vad kan man bygga på eller ha nytta av? Hur mycket ska man offra för att vara sig själv? Kan man inte bara ge upp och bli som en klappad hund? Vem säger att de som vrider och vänder sig som maskar inte någon gång var som jag?

Oh herregud, var finns det någonstans att vara sig själv i denna oändliga värld? När och var kan existensen vara utan hot och förföljelse? Egentligen är världen skakad av Gud.”

P trivdes bäst under sitt täcke. Där var han en del av världen, en liten del av den stora världen. Han rörde sig lite och började tala för sig själv igen:

”Det kan finnas sådana länder där människor med sina aktiviteter och deltagande i projekt utvecklas och lyckas, där de främjas till att bli civiliserade varelser. Men i ett land av nekande måste man hålla sig själv under armen, alltid skydda sig från självnedvärdering eller självplågeri. Man måste vara på sin vakt. Du ska inte vara naiv. Heder går sönder bara en gång själv. vattenmelon under arm, som du måste hålla uppe och inte tappa Och den här vattenmelonen är du Om du går sönder, sprutar dina röda inälvor ut på marken, och du kan aldrig bli hel igen, som när alla öron.

För vad skulle P gå upp ur sängen? Vart skulle han gå, där han inte kände sig förföljd? Han kände sig som en mus i sitt hål. En mus som räckte ut sitt huvud och mumlade:

”Staden är de krossade vattenmelonernas stad. Tusentals människor går servilt och genomför det beordras att göra varje dag. Oavsett vilken myndighet eller organisation de tjänstgör i. Till och med en bödel, som sätter rep runt halsen på hundratals människor för att hänga dem, säger att inget kan göras åt situationen. samhällsbottenmänniskan som avrättar en annan människa Bödeln blir inte bödel för andras ordning. En bödel avrättar inte för att överleva.

P iakttog människorna omkring sig och såg att de fanns, men samtidigt inte fanns. Varje individ verkade vara ett skall för den verkliga personen, som grävde sina sanningar djupt i sina kroppar. Ju mer de trängde in i sina äkta existenser, desto mer kände de sig tryggare – men också osynligare. De blef färglösa, ljudlösa. De liknade inget bättre än spöken. Djupare begravda blef de av sin rädsla. Människans existens var ett hett mot den.

En gång hade en underrättelsepolis frågat en person vem han var. Personen hade senare sagt till den tillfrågade att han skulle säga att han var både bög och kristen. De kristna hade alltid varit noga med att undvika politik och behärska ögonkontakt väl. De var marginaliserade i samhället. För att människorna skulle befria sig från skräck, måste de bli av med sin naturliga existens. De fanns och samtidigt inte fanns. De existerade för att inte finnas. Deras förefintlighet var en sjukdom.

De suckade djupt och sa: "Tänk att livet är bara en gång, och man råkar vara en kurd."

De hade avstått från sig själva. Men de kunde inte konvertera till araber, perser eller turkar. Den som avstår från sig själv kan inte bli någon annan. En människa kan bara vara sig själv – eller inte alls vara sig själv. Självnekande är en sjukdom. Och i detta land var denna sjukdom en epidemi. En epidemi som hade gått i hundratals år. P hade rätt när han framställde läget så här:

"Denna stads levande människor är döda. De går döende. De skrattar döende. De föder barn döende. Jag undrar vad deras ättlingar kommer att skörda från livet. Behöver de ens ögon? Vad ska de göra med hörseln? Har de inte hjärnan som är extra abnormal?"

P mumlade svaren på sina frågor med ironi:
”De kommer att behöva ögon för att se de röda förbudslinjerna. De kommer att använda hörseln för att höra soldater skrika stopp. Och de bär på huvudet för att proppas av utomstående. Varje kåt tjur som kommer till makten tappar sin ångest i sina tankar.