Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Vad händer med människan under en diktator? Hur omformar en diktator existensen? Alla händelser i denna roman har hämtat från verkligheten. Romanen har redan gets ut i ett annat språk. Jag är tacksam om läsaren pekar på språkfel och skriva kritik.


Den älskade jorden i våra ögon

Människan faller framåt med historiens kraft (del1)

Befolkningen i regionen hade en företeelse gemensamt: rädsla. De flesta skimrade rädsla. Och rädslan lästes av enbart med rädsla. Ty borde du tillhöra befolkningen för att se detta skimmer. Människorna undgick både samtal och skrivelser. Ögonen hade utvecklat ett eget språk istället. De kommunicerade ofta med ögonkontakter. Och de ögonkontakternas bokstäver var subtila. Man borde leva i skräcken för att ens ögon börja jollra.
Det hade redan passerat femton dagar från skolstarten när P började närvara på universitetet år 1976. Han studerade uteslutande för att få betyget, inte alls för att skaffa jobb med det annars. Så att ingen skulle säga att han inte klarade av att skaffa en universitetets utbildning. Och om han skulle hoppa av studiering, oroade han sig över att inkallas till militärtjänsten. Även hade han innerst inne bestämt sig att aldrig göra militärtjänsten. En militärtjänst som var oklar hur länge skulle dröja, ett år, tre år eller upp till åtta år? När folk omkring sa till honom att han inte kan smitta undan lumpen, svarade han att det var förevändningar att inte kunde vägra göra befallningar. Det befintliga var att han inte gör lumpen och punkt slut. Vad ens hända som följd låt det hända!
P var bekymrad också över att efter sin examen ska staten tvinga honom till en anställning. Han måste kunna vägra att göra det här också. Om hans namn listades ut i vilken stad som helst som en statstjänsteman, skulle han kunna vägra att påbörja tjänsten. Låt de komma och fängsla honom. Egentligen kan man vägra göra många påtvingade göromål. P var såpass trogen i att vägra göra föreställda befallningar, att han hade tappat lusten att hålla humöret uppe och vistas bland sina vänner åtminstone för då tiden. Han började prata för sig under sitt täcke så här:
”Det här är ett nej land. Ett land för vägran och inte för deltagande. Vägarna alla har banats för nekande att ta. Men man måsta jakande och tackande vika för dem. Du måsta säga ja för något som du avskyr eller äckla dig för. Säkert i ett vanligt land är frågan att kunna göra sak och grejer. Hur ska de göras på bästa sätt? Hur ska man vara för att kunna ta del av dem? Men i skräcklandet är företeelsen tvärtom. Vad och hur ska det Kunnas att inte göras?
Det är hundra gångar bättre att någon annan misshandla dig istället för att du själv gör det. Här tvingas människorna tänka och göra främmande för vad de i själva verket vill tänka och göra. Och när du ger dig för dem, förolämpar dig själv utan att någon utpressare pekas eller beskyllas. Gärningarna ser då normalt ut. Du uppträder som om du av dig själv är en slav, en fånig eller en värdelös varelse.
Majoriteten av skräcklands medborgare tror att världen i själva verket har varit och är så. Man måste trampa ned sig själv. Man har blivit jämt en börda för sig själv. Man har fastnat i sig, blivit en belastning på ens axlar eller fått sig på nästan.
Ibland går man till självförsvar. Man vill att inte förlora sin naturliga jaget. Att inte går jaget meningslöst eller lida av. Dagligen hamnar man i sådana knipor som förmår en att söka en håla för att rädda sig i som en mus. Sedan när belastningen blir alltmer tyngre, börjar man undra varför man ska försvara detta jag. Vad kan man bygga med eller ha nytta av? Hur mycket ska man offra för att vara sig själv? Kan man inte komma ut ur denna jag skallet och blir som en klappad hund istället? Vem säger att de som vrider till höger och vänster som maskar inte var beniga som jag någon gång?
Oh herregud, var någon stans kan man vara sig själv i denna oändliga universumen? När och var existensen inte utgör hot och förföljelser för en? Egentligen är världen skakat av gud.”
P trivdes best under sitt täcke. Där var hans andel av allt denna stora värld. Han rörde på sig en aning och började igen tala för sig:
”Det kan vara så att det finns sådana länder där tvåbenta med aktiviteter och deltagande i projekt utvecklas och lyckas, främjas till en civiliserade varelser. Men i ett land till nekande håller man en person under armen att rädda jämt från själv nedsättande eller självplågande. Man måste akta sig för allting. Du ska inte vara naiv att inte misstänka! Heder går sönder bara en gång. Du ska inte gå miste om den underarmbehållna personen. Du måsta förvara den till sista andan. Och den personen är du själv. Du bär på en stor vattenmelon under armen att hålla, att inte tappa ner och krossas! Och den här vattenmelonen är du själv. Om du går sönder, sprätter dina röda inälvor på marken och återställas du aldrig igen. Det här är historien viskning som når alla öron. En viskning som har varken ljud eller färg.”
För vad skulle P gå upp ur sängen? Vart någon stans skulle han gå där känner han inte sig förföljd? Han kände sig som en mus i en håla. En mus som räckte ut sitt huvud forskande ur hålan och mumlade:
”Staden är de krossade vattenmelonernas stad. Tusentals människor går servilt och genomför det de beordras dagligen. Oavsett i vilken myndighet eller organisation tjänstgör hen. Till och med en bödel som sätter rep runt om tio eller hundratal människors hals att hängas till döden, påstår att inget kan göras åt situationen. Han gör bara vad han kommenderas. Inte en hårstråavvikelse annars. Det är hans levebrödjobb. Egentligen avrättar en av samhälles bottenhamnade människa en annan människa befalld. Men en bödel blir inte bödel med andras order. Utan en bödel blir en bödel för denne härbärgerar essensen till bödel. Och en bödel avrättar inte andra för att överleva. Utan han lever på sin essens som kommer till bruk i ett fängelse håla. Ingen äter banan med skalen. Människor talar enbart om sina acceptabla görningar. De görningar som pryder dem eller lägger lock på de vedervärdiga uppföranden som lock på ett avlopP Bedja att du inte blir vän till ett avlopp, inte resa med ett avlopp, inte lägga hand i deras och framför allt dela inte kudden med ett avlopp!”
P iakttog folken och såg att de fanns samtidigt fanns de inte. Varje person verkade som ett gömställeskal för personen. De grävde sina sanningar i sina egna kroppar djupt. Ju mer kunde de tränga in sina äkta existenser, desto mer kändes tryggt och försäkrade för dem. Dessutom mer osynliga, färglösa och ljudlösa såg de ut. De liknade intet bättre. Djupare begravde rädslan dem. Människans existens var fara för dennas.
En gång en underrättelsepolis hade frågat om en person vem han var. Senare personen hade sagt till den tillfrågade mannen att han skulle säga att personen var båda bög och kristen. De kristna hade gjort klart för sig historiskt. De undvek politik och kunde ögonspråk väl. De hamnade marginellt i samhälles karta. För att människorna skulle befria sig från skräck, borde de bli av med sin naturliga existens. De fanns och samtidigt inte fanns. De existerade för att inte finnas. Förefintligheten var en åkomma. De suckade djupt och sa: tänk att livet är bara en gång och man råkar vara en kurd!
De hade avstått från sig själva. Men de kunde inte konvertera till araber, perser eller turkar. Den som avstår från sig själv kan inte bli någon annan heller. Människa kan bara bli sig själv eller inte kan bli sig själv. Självnekande är en sjukdom. Där i det landet hade expanderat till epidemi. En epidemi som hade pågått i hundratals år. Det var inte grundlös när P framställde läget så här:
”Denna stads levande människor är döda. De går döende. De skrattar döende. De föder barn döende. Jag undrar vad deras ättlingar skördar av livet. Skulle de behöva ögon egentligen? Vad ska de göra med hörsel då? Har de inte hjärnan abnormt extra?”
P mumlade svaren på sina frågor ironiskt så här:
”De kommer att behöva ögon för att se de röda förbudslinjerna. De kommer att använda hörseln för att de ska stanna på sina platser när soldater skriker stopp på dem. Och de bär på huvud för att proppas av utomstående. Varje kåt tjur som kommer till makten tappar sin ångest i sina tankar. Kåt tjurarna odlar sina ångestfyllda tankar i de krukhuvuden och begjuter dem med sin stinkande urin. Människan eller snarare krossade vattenmeloner håller sina huvud uteslutande för utomstående. Annars är huvuden tumma och uttorkade i oundgängliga väntan. Människorna har stenlagt banor för despoters brutalitet med sina likgiltiga huvud genom historien. De har blundat för härskarnas plundringar. De motiverar skurkarnas förräderier. De ältar fjantigt de avgudade ledarnas tuggskit. De osar ruttet kött om huvud. Jag är rädd, rädd att inte kräkas av det här någon gång. Jag måste hålla i mitt huvud och smyga iväg. De levande kadaver osar värre. De finns för att inte finnas.”
Det luktade illa nästa överallt för P När han tittade på tv, lyssnade på radio eller genomgick en tidning och dylikt. Varje person pratade på det sättet att åhöraren skulle få en skalbild om honom. Annars borde man vara tyst. Och tystnaden var ifrågasatt. P brukade få yrsel av allt det här. Det kändes som om han iakttog en studsande boll mellan två trånga väggar. Han mumla för sig ibland; skitiga levebröd, odör om huvud, gräv ner dig djupare!
En gång när P bläddrade på sina gamla anteckningar fick han se skriven så här:
”Den här regionen liknar en bil utan stoppfunktion. Och ratten ligger inte i förarens hand. Ett tag trillar fram bilen vältande och nästa tag hamnar på hjulen. Men ingen vet vart den faller. Befolkningen kan inte ha en begriplig bild om livet och världen. De som inte har flugit ut ur detta land har blivit omtöcknat. De har tappat hoppet om att stå på egna ben, göra något för sig själva. Alltid väntar de på en stor makt. Men vilken makt? Ju de stora makterna som tagit raten ifrån dem alla. De makterna som har regionen som en boll framför fötterna och verkligheten är mot vilket håll de ska sparka på. Den här rattlåsta regionens ålder är längre än varje medborgares. Ingen har upplevt en annan värld. Varje person bär på historiens fart på så sätt att inte kan hålla i sig i strömmen. Existensen i detta fall är intet. Ty när som helst kan hända att människan tvingas till att omformas. Vem är jag? Gud vet.”
P drog täcket över sitt huvud. I sin egen kroppsvärme ljusnade mörkret hans hjärta.




Prosa (Roman) av Nala VIP
Läst 55 gånger
Publicerad 2024-02-13 09:42



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Nala VIP