Passerar spegeln, och med det samma

ser jag i ögonvrån, min gamla mamma

som varit borta, ja död i sexton år

det är rysligt hur snabbt tiden går

jag får bita ihop för att inte högljutt skria

att här står en riktigt usel kopia

av den som fått utstå min hårda kritik

- är det detta, som är tidens egen logik?