Att dricka en kaffe och läsa en bok ensam på café under 30 minuters väntan på en buss. Det är tydligen en grej jag kan göra nu. Utan att få panikångest eller tappa koncentrationen efter en halv mening. Det känns inte ens obehagligt. Jag vågar inte sträcka mig till att påstå att det är mysigt, men kanske att jag är neutral. Som om jag vore en sådan som gör sådant lite då och då. Som om det inte vore en stor grej.

Som om jag inte hade förberett mig mentalt sedan igår kväll när jag visste att jag skulle behöva vänta. Som om jag inte redan i förväg bestämt vad jag ska beställa och var jag ska sitta. Och var jag ska sitta om den platsen är upptagen. Som om ljuden från skrapande stolar, folk som pratar och trafiken utanför fönstret inte gör mig yr när jag går mot min plats. Som om jag inte måste slåss mot känslan av att alla tittar på mig.

Nej, det är som om de där sakerna är irrelevanta. För när jag väl sitter ner med mitt kaffe och min bok känner jag mig nästan precis som en vanlig människa. Som en del av caféet, likt alla andra som sitter där. Jag är bara en tjej som dödar lite tid, inget konstigare än så. Och när halvtimmen har gått reser jag mig och virar halsduken runt halsen, som en segerkrans. Jag klarade det.

Visst hade jag kunnat göra detsamma för fem år sedan också. Jag hade kunnat sitta där rent fysiskt. Stirrat ner i boken och druckit upp kaffet. Men min hjärna hade inte kunnat registrera ett enda ord, och jag hade inte känt smaken av kaffet. Ångesten hade dränerat mig på energi och jag hade behövt sova flera timmar efteråt. Nu känner jag mig pigg och redo för resten av dagen. Som om det jag nyss gjort inte var någon stor grej.

Fast det var det ju. För mig.