På väg,
en skidtur.

Granarnas kropp,
tunga av snö.
Vakar över de
som glider förbi
på tunna brädor.

Min blick nedåt,
vilar på vitt underlag.

Djupare och djupare.

Vitt blir kristaller,
kristaller som så vackra
förför mig nedåt och bort.

Runt omkring strövar vargen,
smyger lodjuret, pulsar älgen.

Inget anar jag,
jag har kommit till en annan värld.

Kristaller som snurrar runt i en egen himmel.

Så plötsligt,
jag blir yr,
tvingas lyfta blicken.
Mot en nu blå värld,
den blåa timmen har satt sin ton.

Och i mitt hasande framåt
förundras jag över tillvarons magi.