Leos vardag och dess avbrott
Han trodde att det var en vanlig måndag, en sådan där dag när man reser till jobbet, vederkvickt av vilan från lördagen och söndagen. Som alltid tog han spårvagnen och steg av vid ändhållplatsen, gick de välbekanta etthundratvå meterna till kontoret, seglade in genom huvudporten i det han vinkade glatt åt Vaktmästaren som han så ofta hade gjort, och tog fram passerkortet. Sedan småsprang han den breda trappan upp till sin arbetsplats. I det lilla kyffet till kontorsrum hängde han vant hatten och rocken på klädhängaren, varpå han lyfte ned stolen, satte sig och loggade in på datorn.
Ända fram till lunch föreföll allt att vara som det brukade. Klockan 13 tog han en promenad till grillen tillsammans med Kollega 1, och exakt klockan 14 var han tillbaka. Då hörde han en vissling. Det var Lillchefen, som befallde honom att följa med henne till mötesrummet.

Dialog: Lillchefen och Leo
Jag hoppas att du har haft en trevlig helg, Leo?
Jovars, tack, än du själv?

Tack, min har också varit bra. Slå dig ned, är du snäll.
Vad gäller det?

Din statistik, Leo. Jag har följt den. Du har många tappade samtal.
Jag skulle ju få hjälp med det?

Ja… jo… Nu gäller det inte bara just det. Dina samtal är för långa. Du är frånkopplad i en alltför hög grad dessutom. Till råga på allt hittar jag flera fel i din kommunikation med kunderna än vad som är acceptabelt. Jag har lyssnat på en del av dina samtal. Du har inte den kvalitet som vi behöver. Kraven har ökat, du uppfyller dem tyvärr inte.
Och det betyder?

Du har en månads uppsägningstid. Ta vara på den tiden genom att söka arbete. Du får lön som vanligt.
Skojar du?!

Chocken
Leo gick till sitt arbetsrum, frågandes sig själv om det inte bara var ett test av något slag. Han försökte arbeta, men det fungerade inte. Som i ett vakuum tog han åter på sig ytterplaggen och försvann utan att säga adjö till någon.

Leo
Så är jag nu uträknad, utbuad, utkastad. Jag uppfyller inte kraven. Om hon visste, om hon visste vilken skada hon gör när hon kommer med sådan lögn.
Kvaliteten går på tid, kvaliteten är ett monster, kvaliteten är hysterisk, banne mig!

Duett: Leo och Lillchefen
Hon får leva med sina siffror om hon tycker att det är trevligt
Stackars Leo, men det var nödvändigt, en dag kanske han förstår det

Jag som trodde att vi var vänner
Det skall bli skönt att slippa ansvar för någons envisa långsamhet

Att atmosfären var förgiftad har jag alltför plötsligt insett
Nu när sölkorven är borta, är blott snabbmaten serverad. Det blir företagets lycka, och dess kunders likaså

Fast jag borde känna tacksamhet som lämnar korvfabriken, hel och utan fysisk skada, om än dock med sorg i sinnet
Vi skall inte prata mer om stackars Leo

Två dagar senare: Vaktmästaren reagerar
Var är Leo, är han sjuk, då måste det bestämt vara allvar. Han som aldrig blir sjuk. Inte ens under pandemin blev han smittad, han måste ha tvättat händerna för jämnan vad jag förstår. Detta är besynnerligt, tomt, märkligt. Två dagar i rad, det har mig veterligen aldrig hänt förr. Bara han inte har gått och fått en hjärtattack.

Duett: Vaktmästaren och Kollega 1
Var är Leo? Han är borta
Inte borta. Han har slutat

Inte slutat heller? Leo?
Jodå, just så, han har slutat, bara slutat, slutat, slutat

Män som Leo slutar inte
Även män som Leo slutar

Ingenting blir som det varit
Ingenting blir som det varit

För han har slutat?
Han har slutat

Vaktmästaren känner sig bedövad
När Kollega 1 till synes obekymrad traskade vidare uppför trappan slog sig Vaktmästaren uppgivet ned. Hans blick var glasartad, nästan tom, och han kunde inte komma sig för med att dricka ur sin kaffemugg som stod och rykte intill. Han saknade redan Leo, som hade känts lika självklar och evig som en stenpelare.

Du sköra stjärnhimmel
Du sköra stjärnhimmel
på ridåerna glänta
och ljus skall falla över
en tyst publik
En melodi
lika mättad som mystisk
tar i besittning
vart sätes sammet
Nog är den bekant
nog har den spelats
i bättre världar
än den här

Leo på promenad
Tre dagar efter den sista sammankomsten med Lillchefen visste Leo att han aldrig ville se henne igen, han kunde knappt hålla huvudet fritt från onda tankar om henne. Hade det inte varit något personligt ändå. Hon hade verkat så belåten. Och självbelåten. Ett beläte var hon också. Så tusan att han tänkte låta henne sabotera ens en millisekund ytterligare av hans liv.
Ja. Så tänkte han verkligen, alltmedan han tappert sökte förtränga det agg som kvinnan hade skapat, som nu frodades i honom och som han egentligen avskydde. Hon hade fått honom att vilja förgöra henne, kanske med resten av kollegorna – inte bokstavligen som den där token han hade läst om, han som hade hällt gift i kaffemaskinen. Inte heller som den lika galne diton med den förgiftade avskedstårtan. Riktigt så illa var det inte, bara illa nog.
Nästan morrande genade Leo över kyrkogården nära torget. Sanningen att säga visste han inte varför han tog den där löjliga genvägen. Han hade inte bråttom, han hade passerat femtioårsstrecket med råge, var arbetslös och skulle kanske aldrig någonsin mer ha bråttom på riktigt. Så kom han på det: Det var vanan.
I fjärran passerade liksom av en slump kollegorna 2 och 3. De såg honom inte, och väl var det, ty han skulle aldrig ha velat höra deras ömkanden. Var det något han inte tålde så var det skenhelighet. Just det gav honom en idé.
Leo: Alla har vi lik i garderoben
Så aningslösa de är, de förstår inte, eller vill inte förstå, att deras snabbhet är sågen som fäller grenen de själva sitter på. När de vaknar kommer de att möta mig, och jag kommer inte att ha någon tröst att ge. Men skall de erkänna sin ånger, det tror jag inte.
Jaha, där har vi Lillchefen också, på väg tillbaka från mötet med ledningen förstås, och vad har hon sagt till den om inte att det ser ljust ut med statistiken framöver då hon har vidtagit åtgärder för att förbättra den. Om hon har varit riktigt ful så har hon nämnt mitt namn. Men hon har knappast nämnt sin pengaskuld till Kollega 3, och som jag råkade få nys om av en händelse härom dagen. Nu slank hon mycket påpassligt in i Spelbutiken, där jag förmodar att hon är stamkund. Det skulle inte förvåna mig om hon är skyldig pengar där också.
Och Kollega 2 vänstrar tydligen med Kollega 3, de verkar minst sagt förtroliga med varandra, jag har nog sett att de smyger sig undan samtidigt på kafferasterna.
Kollega 1, som jag räknat som en vän, har förhållit sig tyst. Ibland, när jag någon gång har varit sjuk, har han ringt och rapporterat om läget på jobbet. Sedan jag blev avskedad har han inte ringt en enda gång. Kanske gör han det ändå. För man glömmer väl inte en vän?
Än jag själv då! Jag är för långsam, det kan jag aldrig berätta under en intervju. Även jag kommer att tvingas spela mitt spel. Låt oss kalla det för… en föreställning. Apropå den idé jag fått.

Träff på Puben
På fredagen begav sig Leo till Puben, där han sedan länge var stamgäst. Bartendern, just i färd med att servera en annan gäst, hälsade glatt och vinkade, i det gästen i fråga vände sig om och sken upp. Det var den barndomsvän och entreprenör som Leo hade stämt träff med. Entreprenören var en herre med kontakter över hela stan. Där fanns knappt ett företag som han aldrig hade haft att göra med, och det var inte konstigt. Han var en hängiven festfixare. Tjenare, gamle gosse, slank det ur honom när han såg Leos leende men spända ansiktsuttryck.

Entreprenören
Men vadan denna din dystra min, skall du ej sjunga hurra som förut, gå runt med steg som du vore nykär
Visst var det snöpligt det där med jobbet, men du skall veta, min gamle gosse, att kanske var det mest tur ändå, ty nu har vägarna spolats rena, och det är bara att åter solka dem, ty dina fötter
har inte självdött och intellektet är oförändrat

Dialog: Leo och Entreprenören
Det handlar inte bara om mig.
Inte bara om dig? Vilka fler är inblandade?

Mina kollegor. Före detta. Jag behöver få veta vad som egentligen hände, varför man avvecklar en trogen medarbetares tjänster. Jag har mindre än tio år kvar till pension! Hjärtlöst är vad det är.
Det må vara nog så sant det. Varför öppnar du inte eget?

Den tanken har slagit mig, det är det jag vill prata med dig om.
Åhå, råd och dåd! Då förstår jag.

Råd och dåd, jo, för all del, men jag behöver hjälp med att iscensätta det hela.
”Iscensätta”?

Jag menar vad jag säger. Jag skall sätta upp en föreställning.
Vilken idé! Var kom den ifrån?

Från publiken som skall komma. Max fem personer. Jag vill hyra ett spökhus.
Jaså, ett event. Vad skall det gå ut på?

Att få en grupp människor att hitta sig själva.
Är det någon som hittar sig själv nu för tiden.

Drömmen om spökhuset
Din fasad är ditt ansikte
aldrig så leende
mot den förväntan som
åsynen skänker

Historien ekar i
rummen där inne
efter okänt och välkänt
som en gång har utspelats

Din bakgård är salen där
ånger och vämjelse
festar på misstankar
hörsägen, synvillor

Festar, fördriver
all tvekan till intet

Entreprenören: Efter pubbesöket
Få se nu: Ett spökhus var det, en skådespelare som alltså skall agera medium, och så ljudeffekter, ljuseffekter, dekor, catering, två stora bord, varav ett runt, sex plus sex stolar, minst en tekniker. Det var väl allt, och det kan jag åstadkomma. Men varför vill Leo att publiken skall tro att han är död?!

Leo
Nu undrar han väl, mannen, vad En annan har i sinnet. Det är ont, ja, riktigt elakt, men, märk väl, ofantligt nyttigt
Varför skulle jag ju tiga om den skuld med allt dess jämmer som har kastats i mitt ansikte, den smärta som har uppdagats, det brott i all etik som lastats på och sedan övergetts. Som sedan jag skall bära så att andra slipper se det
Vad är rimligheten i att den som stretat skall betala mer än dem son kommer efter, bli politisk syndabock och ett problem som ingen löser

Snö i november
Det kunde lika gärna vara
en dag i juli, Lillchefen
till exempel den elfte

en dag att vakna till och
med enfald tro att
det verkligen inte händer

Kvinna, du ljuger! Den ratade duger

Väntan
Dagarna gick – långsamt på ett sätt, snabbt på ett annat. Entreprenören hittade ett lämpligt hus, en artonhundratalsvilla som var i precis rätt skick och storlek för det drama som Leo tänkte spela upp. Den låg litet för sig själv en mil norr om stadens centrala delar och hade en vildvuxen tomt som verkade vara oändligt stor och till vilken vilda djur, mest rävar, småvilt och älgar, hittade så gott som varenda natt.
Nu måste Lillchefen hugga. Enligt Leo tyckte hon om att arrangera och få beröm, om det så var för något som andra hade gjort. Tydligen hade det aldrig bekymrat henne att sno åt sig äran. Leo påstod att hon skulle göra det nu också, bara hon nåddes av reklamens budskap. Företaget fyllde trettio år. En seans i ett luggslitet, men inte unket, gammalt hus borde locka en person som hon något alldeles otroligt. Det borde rent av framstå som ett oemotståndligt påhitt.

Dialog (per telefon): Entreprenören och Lillchefen
Tack och lov att jag fick tag i dig. Jag är festentreprenör och har ett trevligt förslag om ett mycket spännande event inför Företagets trettioårsjubileum.
Vårt trettioårsjubileum? Så det har du pejl på?

Ja visst, det är ju mitt jobb. Vill du höra mitt förslag?
Tja, varför inte.

Istället för en mordkomplott eller andra fåniga lekar, vad sägs om något ockult och spännande – och alldeles äkta? Vi erbjuder en kväll med mysryslig samvaro i en fantastisk miljö, där mat, vin, och som kronan på verket ett möte med ett professionellt medium, serveras.
Menar du vad det låter som?

En seans, just det. men det är ingenting för de fega.
Jag är verkligen inte feg.

Valet av skådespelare
Att annonsera var inte det rätta, någon från Företaget kunde ju få syn på raderna och lägga ihop två och två. Det var Entreprenören som kom med varningen, och han hann göra det i tid, precis när Leo hade hittat en formulering som han tyckte var fin och skulle till att skicka iväg den. Gör det inte, sade Entreprenören, jag har utmärkta kontakter, se. Jaså, svarade Leo, då antar jag att du har någon specifik person på lut? Ja, triumferade vännen, jag har Den Bäste.

Den Bäste
Se, här har ni mig, ni goda herrar
Enligt er önskan kom jag som ett skott
Jag är besynnerlig, och jag är älskvärd
men om så fordras blir jag Ondskan själv
Som ni förstår är dock allt på låtsas
det vore rysligt om så icke var
Mitt eget liv, det håller jag för hemligt
att endast få mig känner riktigt väl
Så vill jag ha det, och det bör ni godta
ty annars snor jag med min mantel om
och det är inte lönt att jaga efter
när en gång jag har vänt ett uppdrag ryggen

Leo
Åh, måtte han inte kunna läsa mina tankar!

Entreprenören visar Leo spelplatsen
Omedelbart när de klev ur Entreprenörens bil slogs Leo av hur väl verkligheten överensstämde med den bild som hade målats upp i hans inre efter kompanjonens beskrivning. Entreprenören hade nyckeln i en knippa och låste upp. Elektriciteten visade sig fungera, även om det var råkallt innanför farstun. Lamporna tändes, allt verkade helt. Fast här gällde det att gå pietetsfullt till väga. Tillsammans gick männen igenom huset från källare till vind… nåja, från bottenvåning till tredje plan. Överallt fanns möbler, dessa såg ut att komma från loppmarknader, men kanske att de hade stått där de stått i hundra år. Själva byggnaden var minst hundratjugo år. Där fanns en salong, ett bibliotek, ett fantasieggande gammalt naturalium, ett matrum, en huvudtrappuppgång som sträckte sig genom tre våningar, och så en trappa i skymundan, som var smal och kunde förmodas ha använts av tjänstefolket. De hittade även ett biljardrum, sju gemak av olika storlek, köket, badrummet, en mindre toalett på entréplanet och två klädkammare. Vinden undersöktes skyndsamt och befanns oanvändbar. Den var fruktansvärt kall, kanhända fanns ett hål någonstans bland takbrädorna.

Leo
Det är perfekt.

Stammarna glimmar vid infarten
Arma lilla importfordon
du vet väl inte vart du kommit
att landet som fick se dig födas
intet visste om andars verkan
eller om vredgade själars ränker

Du visste väl inte vem du skulle föra
till måls bortom björkar
och frostnupet gräs
över Tiden, den eviga stigen

Rhamnusias son, tamigfan!

Ett sceneri tar form
Bord, stolar, synliga lampor, dolda lampor, tillika dolda högtalare, garderob, sminkloge, tekniska installationer, cateringmat, vin, stämningsfull uppdukning i matrummet, rekvisita i form av mörka draperier, en gungstol i biblioteket, en stor svart spegel i foajén, porträtt med stirrande ansikten.
Allt detta beställdes av en domare.

Dialog: Leo och Samvetet
Vem är du?
Jag är ditt samvete, och jag ber dig att tänka efter.

Jag har tänkt färdigt. För resten, vad har du med saken att göra?
Allt. För om du inte uppnår det du önskar kommer du att förlora desto mer.

Det är en risk jag får ta.
Har du då inget förbarmande?

Förbarmande? Med de där?!
Betänk att de, vad du än tror, kanske saknar dig.

De är bara rädda om sina egna skinn.
Du skall alltså skinnflå dem?

Nej, jag skall låta dem skinnflå sig själva. Jag är rädd om mina vackra händer. Se!
Ja, de är vackra. Än så länge.

Dagarna före
Otåligt väntade Leo in dagen då planen äntligen skulle sättas i verket. Det hade gått sex veckor sedan han hade tvingats att lämna skutan, men för honom kunde dessa veckor lika gärna ha varit sex månader på öppet hav. Ingen riktig livbåt hade han erbjudits, man hade låtit honom få gå på plankan. En månads uppsägningstid, förvisso som arbetsbefriad. Han hade känt sig så lagom fri under den månaden, och ingenting hade blivit bättre nu när den var över. Om han någon gång fick syn på någon av sina gamla kollegor på stan vände han på klacken och valde en annan väg.
Bara Vaktmästaren vinkade han till, och det hände endast en gång under den här tiden att de råkades. Det var tur att det skedde nu, insåg Leo, innan ryktet om hans egen bortgång hade nått Företaget.
På grund av denna ändå rätt odramatiska händelse bestämde sig Leo för att hålla sig enbart på sin halva av stan fram till den stund då det var dags för ridån att gå upp.
Vaktmästaren var måhända alldeles okunnig om vad som väntade, precis som Leo hade varit okunnig om huruvida Vaktmästaren även han var anmäld till seansen och företagseventet eller inte. Dock hade han räknat med att Lillchefen kunde få infallet att låta honom följa med, därav de många stolarna.

Dialog: Vaktmästaren och Leo
Det var för djäkligt att de inte lät dig vara kvar över jubileet åtminstone. Jag skulle gärna ha velat att du hade fått vara med på eventet.
Så du skall också vara med?

Se inte så förvånad ut, Leo, det klär dig inte. Det skall vara något spännande hopkok strax norr om stan i ett spökhus.
Där ser man. Ja, det låter skojigt, jag hade nog gärna varit med. Tack för din sympati i alla fall.

Det är inte sympati, utan solidaritet, det vet du. Jag menar verkligen vad jag säger. Man har behandlat dig oförskämt illa.
Naturligtvis. Förlåt.

Tre dagar senare: En entreprenör på besök
Vem skulle du träffa, sade du, frågade Vaktmästaren. Entreprenören låtsades att bli stött, och svarade vresigt Lillchefen, naturligtvis. Vad gäller det då? fick han höra. Jo, fortfor han i samma irriterade tonläge, hämta Leos kvarlåtenskap då ägaren inte själv kan göra det längre. Kvarlåtenskap? repeterade Vaktmästaren. Han är väl inte död heller? Jag mötte honom ju i veckan. Entreprenören såg överlägset på herrn bakom disken, fann att denne nästan såg ut som ett tonårigt stadsbud i sin fåniga uniform, och tyckte synd om honom. Han fortsatte likväl utan att låta sig hejdas med sin teater: Jaså, har du inte hört det? Leo blev påkörd av en sopbil. Men om han inte har några grejer kvar, så kan jag gå igen. Det vore för resten det allra bästa. Vaktmästaren försäkrade att det inte kunde finnas något kvar av värde som hade tillhört Leo, då borde ägaren ju ha hämtat det själv för länge sedan, eller också skulle Lillchefen ha skickat hem det till honom. Säger du det, sade Entreprenören, ja, det låter ju logiskt. Nåväl, då får jag säga adjö.

Dagen D vid skymningstid
Till slut återstod bara fyra timmar tills eventet skulle gå av stapeln. Normalt använde Leo sig av de kommunala färdmedlen när han ville förflytta sig längre än tre kilometer, men kvällen till ära kostade han på sig taxi, och han gav chauffören ordentligt med dricks.
Han kände att det var hans kväll, att det var litet som när en cirkus skulle släppa in sin publik, och att han själv var direktören. På sätt och vis stämde det. Om någon halvtimme skulle Entreprenören komma tillsammans med skådespelaren och teknikerna. De senare var två, den ena hade ansvar för ljuset, den andra för ljudet. Installationerna var redan klara, men en sista koll var alltid bra.

Okänd som månens baksida
Ett enda varv runt mitt livs estrad
ett enda och åter till entrén
Så skall jag skåda det vildaste mörker
ett ögonblicks vandring i intet
det som omsluter själar och skuggor
gör dem osynliga och oupptäckta

Okänd som månens baksida
Den mänskliga skepnaden i glömska
blir vän med det dunkla som
kanske den frammanar
men får nöjas och sedan försvinna

Harens ögon
Det prasslar bland löven, som
ändå är blöta, och
fint skulle glimma
om där varit månsken
Ett ögonpar stirrar, förflyttar sig
stannar
Det är visst en hare
så nyfiken, näpen
en skuttrumpa, hemtam
vid andarnas boning

Åh, där kommer de
Leo vinkade åt Entreprenören när denne parkerade sin mercedes.

Stig på, medkonspiratörer
När ni vandrat över tröskeln skall ni veta att det ingen återvändo längre finns. Ni är städslade för sattyg, och det har ni redan godkänt
innan afton blir till natt

Greve Draculas lillebror
Leo fann det nästan för bra att vara sant när han såg Den Bästes uppenbarelse. Det var en sammanbiten, koncentrerad och högst allvarlig min som mannen nu uppvisade, och hans röst hade förlorat sin falsettnära tonhöjd. Choserna hade han också lagt av, det var som att någon hade gett honom order om det, och när Leo halvt om halvt nämnde det förstod skådespelaren direkt vilken förvåning han hade lyckats väcka samt svarade, utan gester eller något särskilt tonfall, Jag har helt enkelt inte råd att visa mig i mitt esse när jag har ett uppdrag att fullfölja.

Så skapas ett medium
Peruken med sina bruna vågor satt som gjuten på Den Bästes hjässa. Han hade förstås prövat flera varianter för att komma fram till vilken som var den rätta. Han behövde ingen sminkör för att få till sitt nya ansikte. Peruken hade redan gjort halva jobbet när han drog sina pennstreck under ögonen och smetade ut dem. De nya linserna förvandlade hans irisar från stålgråa till mörkbruna. Skickligt lyckades han förhöja sina läppars fyllighet med skuggor skapade av ansiktskräm, och med ett nästan hudfärgat rouge fick han sina kindben att se kraftfullare ut. Leende beskådade han sitt verk, inte det minsta störd av att Leo betraktade honom. Vad tycks? Och Leo kunde bara uttrycka sin beundran. Men skall du inte ha frack när du nu har väst? Nej, för gudarna! dundrade det till. Då kommer jag att se ut som en välklädd vampyr. Det blir för mycket. Lita på mig. Flugan lämnar jag också hemma, och som du ser låter jag de två översta knapparna i skjortan förbli oknäppta. Det ger ett lagom slarvigt, men framför allt sexigt, intryck. Din vän Lillchefen skall få så att hon tiger.

Duett: Ljudteknikern och Ljusteknikern
Det blir som en väggarnas konsert, sanna mina ord
Mitt ljus blir en ledstjärna för spindlar som spöken

I gastarnas skrämmande drömvärld skall jag regera
Ha! Utan min medverkan blir där intet regerande alls

Om gästerna talar, svarar väggen med eko
Om andar skall svara måste något låta sig anas

Allt som öronen hör, det skall fastna i själen
Allt som ögonen ser skall få hjärtan att skrika

Den som håller för öronen skall få hål i sina händer
Den som blundar skall få ögonlock som döljer likt klarglas

Ett aber är det allt att tvingas hålla sig undan
Helst skulle Leo ha velat se och höra vartenda ord från första parkett redan från starten. Men skådeplatsen var ett hus, inte en teater med gångar i väggen. Ville han bevittna något på nära håll, så måste han ta risker. Samma problem hade Entreprenören. Vaktmästaren hade ju sett hans ansikte, det hade varit en nödvändighet, men det skulle onekligen komma att förta en del av nöjet.

Klockslaget nitton
Strax därefter stannade en vit limousine på gruset framför trappan till verandan. Chauffören klev ur och öppnade de bakre dörrarna. I tur och ordning steg Lillchefen, kollegorna 1, 2 och 3 samt Vaktmästaren sedan ut. De fann alla att luften var frisk, fuktig och råkall. Det hade den varit inne i stadens centrum också, men där hade de inte tänkt på det eftersom det varken hade varit tyst eller öde någonstans.
Porten till huset öppnades till synes av sig själv.

Husets Röst
Välkomna, ni orädda, som gästar min boning. Till vänster finns kapprummet, där ni kan hänga av er kläderna. Sedan lyder ni mig bara, och behöver inte irra. Vid hallens svarta spegel står en bricka med fyllda giftglas, ett till er var. Jag bjuder er att dricka, dock inte i för stora klunkar så att ni faller som döda flugor.
Är ni med? Så mycket bättre. När ni har tagit era glas, vik av åt höger i tamburen, förbi porträtten, och skåda slutet på korridoren. Där öppnas dörren till kalaset, och det är bara att kliva på.

Det susar i väggarna
Det susar i väggarna
är det månne eoners klagan
en älskads saknad
eller kanske fleras
Eller bara den friska vinden
som söker värme i
rör och ledningar
och blott vill dela
sitt ynka vara
med någon annans

Slutet av korridoren
Till eventdeltagarnas oförställda förvåning öppnades inte dörren som rösten hade lovat. Frustrerad började Lillchefen banka på träet, medan Vaktmästaren tog det lugnare och drog ned handtaget. Man kom dock inte vidare. Ett dånande skratt ekade genom hallen, och lampetten på väggen intill kom att blinka. Inifrån matrummet hördes ett förfärligt oväsen. Det lät som att någon krossade en hel servis.
Sedan blev det tyst, det vill säga, så när som på de släpande gångsteg, vilka tycktes röra sig fram och åter över det hårda stengolvet bakom dörren. När även dessa dog bort hördes ett klickljud, och dörren gick äntligen upp, alltmedan Leo osedd smög sig från matrummet uppför lönntrappan, bärandes på metallbrickor och en stor sopkvast.

Supén är serverad
Nästan andaktsfullt äntrades matrummet av de nyfikna och tillika hungriga arbetskamraterna. De fann ett rum som var städat och snyggt. Där var inte ett spår av någon krossad servis, eller av att någon skulle ha släpat sig över golvet. På bordet brann två kraftiga levande ljus i stora glasflaskor, vars utsidor var rikligt täckta med stearin från dylika som hade suttit där tidigare. Tallrikar och glas var robusta, men tilltalande på något sätt. Faten från den förmodade cateringfirman hade ersatts med ordentliga och synbarligen gamla karotter och serveringsfat. Servetterna var tillverkade av svart linne. På ett klaffbord intill fönstret stod fyra lerkannor med vin och en med vatten. Även där brann ett ljus nedtryckt i en flaskhals. I en sekund tyckte Lillchefen att någonting stirrade in genom rutan.

Husets Röst
Det är Andarnas afton, nu vet ni det säkert, ni som skall gå till bords och aptiten få stilla
I var ande bor en själ, alla själar har ögon liksom öron och en röst, men den sista används sällan och kan svårligen förnimmas
Så se upp, i varje skrymsle kan det döljas tysta varelser, ni ser dem inte eftersom ni tror att där är tomt
Låt er stärkas av det goda som er fägnas här i salen, och bli visa av den afton som nu stundar för er skull

Lillchefen
Ja, skål då, allihop. Företaget, som vi alla är en del av och jag hoppas att ni skall fortsätta att vara varenda en av er, och naturligtvis jag med, firar sitt trettionde levnadsår. Så roligt att ingen blev sjuk, det var det första jag tänkte när jag såg uppslutningen i morse. Ni är värda denna belöning, kära medarbetare med skinn på näsan, lojala, ansvarsfulla, stresståliga och prestigelösa som ni är. Ni är alla del i ett härligt gäng som säkerställer en service som är i världsklass och dessutom klarar av att hålla många bollar i luften. Ni är erfarna och håller ett högt tempo. Vi kan skatta oss lyckliga som har er. Tack!

Till bords vi gå
När alla hade skålat var där inte någon som underlät att bildligt talat gnugga sina händer. Att välja sittplats lät sig enkelt göras. Bordet var stort, men inte sällskapet. Högsäten hade inte möblerats ut, då sådana ingalunda behövdes. Mitt emot varandra, på platserna närmast dörren, kom Lillchefen och Vaktmästaren att ta plats. Mitt emot Kollega 2 satte sig Kollega 3. Kollega 1 fick fungera som en bekräftelse på antalets asymmetri, men han skulle åtminstone få ha den bästa vyn över vinbordet och det anrika fönstret.

Kollega 1: Tom stol
Hur kan jag glädjas
vid ljussken och bordsben
vid vinglas, vilka timglas
fyllt med tid som flyr förbi

Hur kan jag skåla
med förväntan och förfäran
med förmåga att förvägra
vännens minne att få sitt

Hur kan jag tystna
när mitt inres röst vill skrika
Det är tomt på den sjätte stolen
kom och ta den i besittning!

Dialog: Lillchefen och Vaktmästaren
Nå, vad tycker du om konceptet mys och mystik som jag valt?
Jovars, en egenartad idé är det. Maten smakar bra i alla fall.

Det håller jag med om. Catering är det ju, så det är fräscht, mycket fräscht.
Fast jag undrar över det här med glasen. Är vinet verkligen förgiftat?

Förgiftat? Nej, det var bara ett skämt. Alkohol är ett gift, vet du väl. Men tusan så välgörande! Du har inte smuttat på din aperitif än, men gör det!
Vad är det för sort?

Vanlig sherry. Och vinet på bordet skall vara andalusiskt. Mmm.
Förlåt, men jag är inte van.

Det märks övermåttan väl, men det är inget att skämmas för.
Då så, då nöjer jag mig med ett halvt glas andalusiskt vin.

Picknick i klädkammaren
Konspiratörerna höll sig skickligt gömda. I klädkammaren på den nedre övervåningen hade Ljudteknikern och Ljusteknikern förskansat sig med sin medhavda matsäck, som mestadels bestod av smörgåsar och lättöl. Stämningen var god, Entreprenören hade anskaffat ett litet bord med stolar åt de två hantverkarna, och lagt en söt duk på bordsskivan. Varsågod, sade Ljudteknikern och langade pricksäkert över en ölburk, som Ljudteknikern lyckades fånga med en hand. Det var ögonblicket innan männen slog sig ned.

Dialog: Ljudteknikern och Ljusteknikern
Gissa vad, jag höll på att glömma änglakören inne på muggen. I sista minuten kom jag på det. Nu kommer det att höras varje gång någon av gästerna går in och skiter.
Eller spyr.

Det krävs nog mer än fyra vinkannor på fem vuxna för det.
Säg inte det, vissa dricker för mycket och andra för litet.

Du skall då alltid komma med invändningar. Hur kan man för resten dricka för litet?
Det beror på sammanhanget, ser du, sammanhanget.

Du menar vems synvinkel det gäller?
Fel. Jag ser alltid saken ur rätt synvinkel. Men vi vill inte att våra gästers förnuft skall hänga samman hela kvällen, eller hur?

Så sant, ordvrängare där.
Tyst! Det kommer någon.

Tystnad! Tagning!
Nära nog ljudlöst smög sig Entreprenören in i klädkammaren. Det hade bara gått femton minuter sedan de festande hade satt sig till bords, och han kunde inte tro att någon skulle lämna matbordet tidigare än om en timme. Fast säker kunde man inte vara, vilket han var noga med att poängtera. Som om smörgåsätarna hade behövt tröstas hävdade han att det alla gånger skulle bli mat över så att det räckte till varsin doggybag åt dem båda.
Just som han hade avslutat meningen hördes en vacker änglakör från våningen inunder – och en glad röst som exalterat utbrast i ett föga trovärdigt NÄMEN SLUTA kom att eka över hallen och trapporna. Det var någon av damerna. Där hör ni, sade Entreprenören, det lutar åt komedi ikväll. Och regi skall de få, våra kära aktörer. Vad vore en premiär utan en sådan. Är kamerorna på?
Naturligtvis var de det, och det var ljudinspelningen också.

Andarna går genom matrummet
Lillchefen gjorde gällande att det hade varit väntat med roliga tricks, och att hon inte tänkte hoppa upp i taket bara därför att ett spöke gled förbi just när hon sträckte sig efter brödkorgen. Även om de ljudlösa hade varit äkta, vem hade hört talas om någon som hade blivit biten av en gengångare.

Duett: Kollega 2 och Kollega 3
Min kära, om du anade vad jag i stunden nu satt och drömde om för vackert, skulle du drömma fint du också. Att min hustru betänkligt hostar, att döden nalkas och med den min frihet, vi skulle stolta kunna vråla ut vår kärlek när hon var borta
Jag anar vad du tänker, dina ögon himlar så

Kanske borde jag skilja mig från kvinnan, men jag behöver ärva henne, det skulle underlätta för oss
Du tänker, pratar nästan för dig själv, och jag kan läsa vad som rör sig i ditt huvud

Lyst av skenet från två enkla, vackra stakar tänds ditt leende i en glans, helt obesegrat, och jag kan blott kapitulera inför dig, men om det jag tiger
Något säger mig att vi är sedda

I vart hörn finns väl här en ande som ser oss
Vi bör nog röra på oss

Husets Röst
Kom med, kära gäster, följ min stämma, gå till hallen, jag hoppas att ni har njutit av alla tiders godaste spis! Det är nu dags för er att lära känna andevärlden. Detta gör man inte hur som helst, utan vägledning behövs. Mina damer, mina herrar, i salongen en trappa upp väntar mannen som skall ta er till den öppning i ridån som ger en glimt av Den andra sidan. Gör ni bara som han säger, och ni kan känna er alldeles trygga.
Ta nu stegen uppför trappan, till salongen, där vårt medium Enrico tar emot er.

Den store Enrico
Lillchefen gick som vanligt först, ja, hon dundrade rent ut sagt uppför trappan, med dam nummer 2, det vill säga Kollega 3, tätt efter sig. Männen i sällskapet tog det mer makligt. Hur snabbt eller hur sakta var och en valde att gå skulle emellertid visa sig sakna betydelse. Salongsdörrarna var låsta, och först när siste man hade nått ända fram hördes ett klickljud och de öppnades.
Välkomna, sade Den Bäste, i det han presenterade sig som Enrico. Man fann Enricos hållning stolt, och han tycktes vara lång, men kanske att det var någonting med miljön som fick honom att se sådan ut. Hur det än var fick han varenda besökare att känna sig liten.

För sent att vända om
När gruppen hade stigit in i salongen stängdes dörrarna. Klickljudet avslöjade att dessa också låstes. I just det ögonblicket vände sig Vaktmästaren om, genomfaren av obehagskänslor.

Ett bord och sex stolar
Vaktmästaren tyckte precis att han såg en giljotin och en bödel med mediets ansikte, han tyckte sig höra en skränande folkhop nedanför en stinkande schavott och se blod som flöt, en revolution som hade spårat ur och förvandlats till anarki. Allt var iscensatt av någons illvilja. Han ångrade nu att han hade följt med, fastän han mycket väl visste att han inte hade gjort sig skyldig till något som hade kunnat reta någon så till den grad att ett straff måste utdelas.
Ett bord och sex stolar. Han valde den plats som var närmast dörren, ty han visste att närmast dörren fanns oftast räddningen. Hade någon tänkt på att släcka stearinljusen i matrummet?
Den Bäste mötte mannens blick, avläste oron, och människokännare som han var förstod han med ens vad som måste sägas: Husandarna tog hand om städningen. Och ljusen.

Den Bäste: Här går ingen levande säker
Bäva, nyfikna, som vill veta vart de bortgångnas tankar leder, ni kan komma att bli kastade till de dunklaste vrår i hjärtat, och ni må tro att ni där kan fastna, måhända kommer ni aldrig loss.
Ni har nu inträtt på kuslig bana, av själen låtit er ryckas med, och oavsett vad ni tror kan ni aldrig svära er fria från det som uppdagas denna kväll.

Tyst monolog: Kollega 2
Åh, vi vet nog vad du går för!

Låt oss tiga och koncentrera oss
Ni skall veta att i andevärlden finns det inget ljud, och för att andarna skall höra er fordras en tankeröst från någon som har tränats just på detta samt har gåvan att förmedla. Nudda inte vid varandra under timman som seansen pågår. Ni behöver inte blunda, det är dunkelt nog här inne med ett ljus som kastar sken mot era frågvisa anletsdrag.
Redan anar jag en närvaro, en avliden äkta make, som bekymrar sig för änkan, önskar att hon skall sluta spela eftersom hon drar på sig skulder.

Duett: Den Bäste och Lillchefen
Det är dig, madam, som mannen syftar på, jag känner att han har oro, och du borde hörsamma honom, han har sett hur det kan gå
Han har sett hur det kan gå

Det finns alltjämt tid för ånger och förbättring, att betala alla skulder, och bli skadeslös på nytt
Tack och lov, än finns det tid

Du bör också sluta ljuga om vad lånen har använts till
Ack, jag måste sluta ljuga om vad lånen har använts till

Leo passerar utanför salongen
Det var en smula obekvämt, men nödvändigt, att gå i strumplästen, och lustigt nog fick det honom att känna sig som ett spöke på riktigt. Ljudlöshet, hade han erfarit, är ett svårt ting att uppnå. Även på en gata som myllrade av flanörer skulle han ha hört sina egna steg. Men här och nu, när inte den minsta sak fick lov att gå snett, blev saken oväntat enkel att ordna.
Plötsligt dök Samvetet fram ur skuggorna.

Dialog: Samvetet och Leo
Du borde inte göra det här.
Äh, tig!

Be dina tekniker att demontera utrustningen innan det är för sent.
Jag skulle aldrig drömma om att göra något sådant.

Ge dig till känna och be om ursäkt.
Det kan du glömma.

Jag kommer att förfölja dig resten av livet.
Det tror jag inte.

Döden i hallen
Med en fiktiv pistol sköt Leo ihjäl Samvetet. Kroppen sprattlade i nervryckningar i några sekunder innan den blev tyst och stilla. Sedan gick Leo som planerat till klädkammaren, där han ställde in teknikernas doggybagkorgar, för att därefter fortsätta mot den bakre ingången till salongen. Denna stod på glänt som avtalat och doldes på insidan av ett tungt, svart draperi. Mellan dörr och draperi blev han så stående, tyst som en stenstod på en kyrkogård, och försökte höra åtminstone något av det som sades.

Under tiden vid seansbordet
Med sin delvis uppbådade majestätiska pondus förflyttade nu Den Bäste andevärldens uppmärksamhet till Kollega 2. Denne satt med ett hånfullt leende klistrat i ansiktet, undrandes hur i fridens namn den här Enrico hade kunnat känna till Lillchefens hemlighet, när inte ens de utomstående på kontoret hade gjort det.
Leendet försvann exakt samtidigt som han träffades av Den Bästes självsäkra blick, en blick som sade Nu kommer det.

Duett: Den Bäste och Kollega 2
Din far tycks vilja tala med dig
Nu är det klippt, förstås

Han säger att du går bakom ryggen på din fru
Det var då själva fan att det här mediet märkte det

Du är inte ärlig, och han sörjer det djupt
Äsch, det tror jag inte på, han var frisinnad, han

Jag ser också att du tvivlar
Som han hugger i luften

Kollega 3 får kalla fötter
Detta svala, glatta golv
kyler mig till kropp och själ
gör mig till en del av huset
som en annan tegelsten
Så blir jag dess tomma eko
Jag får studsa hit och dit
tättinglik i allas mun
när jag hör mitt eget namn

Duett: Kollega 3 och Den Bäste
Ja, se på mig bara, med bruna, begrundande ögon
Din moster är här, och hon gråter för dig

För jag har en affär med en karl som är gift?
Din moster är här, och hon gråter för dig

För hon finner mig svekfull men älskar mig ändå?
Din moster är här, och hon gråter för dig

Du talar som om jag alls ingenting hörde
Du tänker som om ingen ande dig nådde

Tyst monolog: Vaktmästaren
När morgonen gryr är vi alla desamma, vad än vi har hört som är sanning eller lögn
Vi är alla människor, födda med både det ena och andra som vi helst skulle hålla privat om vi kunde

Duett: Vaktmästaren och Den Bäste
Vem är det som knackar på min bro, ropar trollet
En fästmö från förr önskar tala med dig

Jag undrar vad hon vill, om hon verkligen vill något
Hon ber om förlåtelse för att hon hoppade när hon fick veta att du skakat galler

Skulden var andras, även min, men aldrig hennes
Det räcker med en nickning, så skall hon få veta

Vaktmästaren nickar
Han hade slagit ned blicken, men lyfte den snart igen, lättad över att ha fått bekänna utan att ha blivit anklagad. Han log till och med, men leendet försvann genast när han upptäckte Lillchefens iskalla ögon.
Den Bäste lade inte märke till, eller låtsades inte märka, den hastigt uppkomna spänningen mellan stolarna. Som om ingenting hade hänt vände han sig nu till Kollega 1, vars tur, påstod han, hade kommit att få motta ett meddelande från andevärlden.

Duett: Den Bäste och Kollega 1
En nyligen avliden kollega vid namn Leo har något att säga, om du känner dig redo
Lika bra att det blir gjort, om det så är ett trick, och vad annat kan det vara, låt det sägas som bör sägas

Han hälsar till dig, du som var hans bäste vän, och vill höra om du verkligen fann honom långsam
Han var allt bra långsam, varför ljuga, det är sant

Och Lillchefens planer att avskeda honom, var de kända redan innan?
Kanske inte, men aningar hade nog funnits

Pang-pang-pang
Det är inte roligt längre, ropade Lillchefen, och rusade upp från stolen.

Den Bäste
Det är vanligt med reaktioner av det här slaget. Jag varnade er innan, gjorde jag inte. Andar är inte att leka med. Hur som helst, nu väntar er om en halvtimme snacks och dryck en trappa ned. Innan dess, gör er gärna bekanta med huset. Biblioteket är anrikt, missa inte det, och på våningen ovanför finns ett naturaliekabinett, också det mycket sevärt. Om – låt oss säga – en timme eller så möts vi i salongen igen, för att titta på en stjärnspäckad film med verklighetsbakgrund.

En vacker äldre villa
En vacker äldre villa
med blänkande granna rutor
innanför jugendramar
ler i ett vildvuxet landskap
härskar i nejden
fastän tyst och försjunken
medan ugglorna hoar
från skogsbryn och dungar

Vad är det som händer
Naturen förstår inte
list eller ränkspel
fulhet eller ärlighet
omsluter ändå
med viss girighet
likt ett hov på ett sagoslott
livets inferno

Biblioteket
Kollega 1 och Lillchefen beslutade sig raskt för att utforska biblioteket tillsammans. Båda var intresserade av litteratur och inredning, båda sökte de efter inspiration till sitt eget respektive hem. Det var inte ofta som tillfällen av detta slag yppade sig, så det var med tacksamhet de beträdde det omtalade rummet, nu när seansen, kvällens huvudnummer, så hade lyckats försätta dem ur stämning.
Biblioteket skulle inte göra dem besvikna, trots knarrljudet från parketten och gungstolen som gungade som om någon nyss hade suttit i den. De mörka bokhyllorna dignade av äldre bokryggar, där var allt från franska band till svenska praktutgåvor i skinn. Litteraturen i fråga varierade, men där fanns mycket i krönikevägen från exempelvis upptäcktsresanden, dessutom hela encyklopedier samt en och annan spänningsroman. Begeistrat kom de nyfikna att undersöka bokraderna, hylla för hylla, från varsin ände av rummet.

Dialog: Kollega 1 och Lillchefen
Jag kan inte hjälpa det, det här skulle Leo ha tyckt om.
Den stackars kraken, vad visste han om kultur och smak.

Mer än du kan tro, du kände honom inte väl, utan såg bara hans långsamhet.
Den undgick ingen annan heller, inte dig heller. Han var en sopa, håll med!

Nej. Han var bara långsam. Det här skulle han ha förstått.
Han var en sopa! Sopa, sopa, sopa! Och det var träffande att han blev träffad av en sopbil. Det var en fullträff. Ha!

Han var trofast, ordningsam, skötsam och noggrann. Han hade tio år kvar till pension. Och du avskedade honom eftersom du inte tyckte att han passade in i mönstret.
Vad spelar det för roll nu? Han är död.

Inte för mig.
Vad vill du ha sagt med det?

Att du kan dra åt helvete. Jag säger upp mig.
Du är full.

Förvirring och skräck
Kollega 1 kunde knappt förstå vad han själv just hade sagt. Visst hade han hade druckit, men att han skulle vara full stämde inte på långa vägar. För stunden orkade han inte se Lillchefens ansikte mer, så han rusade ut från biblioteket, visste inte vart han skulle ta vägen, och plötsligt stod han öga mot öga med Leo utanför biljardrummet.
Först kom de att glo på varandra som på – just varsitt spöke. Sedan satte Kollega 1 handflatan mot ögonen och suckade. Han hade förstått allt.

Du, din bedragare
Jag förmodar att det är värt all den möda du har lagt ned på att avslöja dina vänner, eller vad du vill kalla oss. Men vad finns det alls att vinna på det skådespel du har anordnat. Förklara, du, din bedragare, och jag lovar att jag skall lyssna
I nattvärldens mörker lever andar som talar, men bara i vinden, genom träden och i hallen. De väsnas där de springer, där de flyger, där de verkar. Ja visst kan jag känna deras närvarolek, den skrämmer ändå inte till hälften lika mycket som ditt oerhörda bluffspel. Vad var allt detta bra för

Du måste förstå mig
Om jag bara skall försvinna, ja, då vill jag vara död, men då jag envisas med att andas har jag inte mycket val. Jag måste göra väsen av mig, annars ömkligt och snart förgås jag, blir ett vårdpaket på psyket eller hittas på perrongen, bortom räddning, endera dagen.
Att tvingas gå från scenen innan pjäsen till ände spelats är ett öde som knappt jag önskar ens en elak assistent. Någon annan får lida också, inte bara den det drabbar, så min drivkraft är inte hämnden, jag hoppas finna ett uns av ånger samt en liten gnutta ursäkt

Dialog: Kollega 1 och Leo
I så fall är jag rädd att du får vänta länge. Alltså: Jag ställde henne mot väggen i biblioteket, Hon kallar dig för sopa och ångrar ingenting.
Och vad svarade du henne?

Det låter otroligt, men – jag sade upp mig, blev chockad av mina egna ord och sprang iväg i blindo. Och så råkade jag på dig.
Du säger väl inget?

Där måste jag ställa ett villkor: Invig vår vän i vaktmästeriet också, han förtjänar inte heller att bli förnedrad i detta påhitt.
Då gör jag det. Eller – gör det du. Jag behöver hålla mig gömd.

Änglarnas kör
Precis innan Leo och Kollega 1 hann gå åt varsitt håll hördes en våg av änglaröster nynna till på en abstrakt melodi. Änglasången kom från kapprummet intill huvudentrén och åtföljdes av ett högljutt fnitter från två högst fysiska personer. Kollega 1 anade att det var kollegorna 2 och 3 som plötsligt inte kunde stå emot varandras fägring och hade funnit ett sätt att få vara för sig själva. Han knyckte på axlarna, nu gällde det att hitta Vaktmästaren.

Sällsamheter i naturaliekabinettet
Kom närmare, kom närmare, ja, doppa i mig din blick
låt dig förundras över naturens under
finn där vad du aldrig trodde fanns
– en draktand, en sjöjungfrus fena, en söt basilisk
och en klo från en trehövdad skvader
Vad sägs
Och så kannan från djungeln, den
sägs vara köttätande
men finast av allt
Sju droppar från Ungdomens källa

Kollega 1 hittar Vaktmästaren
Efter ett snabbt men trots det minutiöst sökande på såväl bottenvåningen som den nedre övervåningen skyndade Kollega 1 spänstigt upp till det tredje planet, där han till slut fann Vaktmästaren, i färd som denne var med att begrunda begivenheterna i naturaliekabinettet. Lyckligtvis och som väntat var mannen ensam. Utan sin enorma koncentration och just ensamheten skulle han aldrig ha kunnat studera de spännande sakerna så ingående som han nu gjorde. Kollega 1 förmodade att Vaktmästaren hade stått där han stått i minst tjugofem minuter och att han hade ilat upp till stället direkt, just för att få bli ensam där ett tag, när Enrico – om det nu var karlns rätta namn – hade berättat att det existerade.

Dialog: Vaktmästaren och Kollega 1
Det var värst vad du verkar ha bråttom. Har du möjligtvis sett ett spöke?
Ett spöke – tja, det kan man väl säga…

Har du något namn på spöket?
Leo.

Jaså, är han här – det var modigt av honom.
Är du inte förvånad?

Icke. Ingen dödsannons, och det lyser i hans lägenhet om kvällarna. Mycket kan man anta om sin medmänniska, men man bör inte utgå från att vederbörande är dum.
Du måste ha vetat att det var han hela tiden?

Åtminstone sedan vår käre diva Enrico började med sina seanskonster. Innan dess var jag bara misstänksam.
Du säger väl inget?

Åter till matrummet
Småningom hade alla eventdeltagare samlats på nytt vid det grandiosa matbordet. Där stod nu elegant framdukat ostbrickor, kex, chips, frukt och olika sorters drycker. Man tog för sig, vissa gjorde det mer än en gång. Alla påstod sig vara nyfikna över den stjärnspäckade film som de skulle få se. De som var klartänkta menade att den inte kunde vara lång, då ju klockan var 21.35 och dagen efter skulle vara en alldeles vanlig torsdag. Vi får väl se hur pass vanlig den blir, tänkte på varsitt håll Kollega 1 och Vaktmästaren.

Lillchefen
Kling i glasen, kära medarbetare! Det är fortfarande en dryg timme kvar av denna ljuvliga afton, som jag beställt åt er! Jag hoppas att ni har upplevt den som spännande och att ni inte har blivit mörkrädda av den. Skämt åsido, nu är det så att Företaget har ytterligare en trevlig överraskning i beredskap till er alla. En ekonomisk sådan.

Allmän reaktion 1
Lillchefens besked möttes av ett enhälligt jubel från åhörarna.

Den ekonomiska överraskningen
Ni skall nämligen, var och en av er, få förhöjt friskvårdsbidrag!

Allmän reaktion 2
Jaha… jaså.

Lillchefen: För att allt skall rulla på
Den fysiska formen
är precis som en kaka
Den gräddas med envishet
mod, energi

All värme som tillförs
som vi investerar
och tiden ni ägnar
ger gott resultat

En kaka som aldrig får
pösa i ugnen
blir oformlig, degig
och duger till intet

Så låt er nu bakas
bli skönt delikata
när ugnen, er frälsning
gör under med er

En halvtimme senare
Den mystiska röst som tycktes veta allt om var alla befann sig befallde menigheten – nåja, bad vackert faktiskt – att åter bege sig till salongen, en uppmaning som lydigt åtföljdes av samtliga. Sist i raden gick Vaktmästaren och Kollega 1, nyfiket undrande över vad som skulle komma, samtidigt som de dock hade sina aningar.

Salong Biosalongen
I salongen, fick man se, hade möblemanget förändrats. Istället för ett bord med stolar runt om hade man rullat in en ställning med en bioduk på, och sittplatserna hade placerats i en rad samt beklätts med röd sammet och kuddar, på ett sätt som man kunde tro att det var riktiga biosalongsstolar komna från en äkta biosalong. Någon av de förväntansfulla gästerna sade något lustigt om reklamfilm, någon annan fällde en lika god lustighet om popcornstrutar. De båda damerna i sällskapet sökte med blicken efter den tämligen demoniske men ack så stilige Enrico. Emellertid hade Den Bäste åkt hem till sitt, då hans uppdrag gunås var slutfört.

När envar tar sin plats
Direkt och sin vana trogen bestämde sig Lillchefen för att lägga beslag på den stol som hon fann bäst, i det här fallet innebar det den mittersta. Kollegorna 2 och tre slog sig ned på hennes högra sida, medan Kollega 1 och Vaktmästaren följdriktigt hamnade på hennes vänstra. Som i en vanlig biosalong kom det att tappas snacks på golvet. Alla utom Kollega 1 och Vaktmästaren hade i servetter fört med sig varsin stor näve av det goda från matrummet.

Minuten före filmvisningen
Intet är som en förväntan
Vad kommer nu
vad kommer sedan
vad finns att vinna
Kommer jag att förbli densamma
som jag var innan

när rullen
en gång har
visats

Filmens handling, scen för scen
Scen 1: Fem personer stiger in genom husets entré
Scen 2: De fem superar i husets anrika matrum
Scen 3: Supén avslutas och de går till salongen en trappa upp
Scen 4: En man vid namn Enrico välkomnar dem till sin seans
Scen 5: Seansen pågår, avslutas och kollegorna skingras i huset
Scen 6: Samtal mellan Lillchefen och Kollega 1 i biblioteket
Scen 7: Kollega 1 träffar på Leo i hallen på våning 2
Scen 8: Kollegorna 2 och 3 går in på toaletten tillsammans
Scen 9: Kollega 1 finner Vaktmästaren vid naturaliekabinettet
Scen 10: Återsamling i matrummet

Filmens eftertext: Många fel kan man ha
Den ena åtrår någon annans man, och lånar lättvindigt ut pengar
till sin lillchef.
Den andre bedrar sin sjuka fru.
Den tredje talar illa om och avskedar en lojal underställd, lånar
pengar av en annan underställd och ljuger om sitt spelberoende.
Den fjärde visar sig ha ett kriminellt förflutet.
Den femte rasar mot sin lillchef.
Den sjätte anses för långsam.

Vem skall bort?

En hemfärd i tystnad
Knappt någon sade något, ty vad skulle de säga. Var Leo alltså inte död, skulle han månne komma tillbaka, nej, det var det ingen som kunde tro. Inte skulle det ha gagnat något heller, ty en avskedad person kan aldrig tas till nåder igen, det visste alla. Ändå, ändå, var det som att han skulle ha vunnit. Hade han inte det då?

Fakturan
Lillchefen väntade förgäves i flera veckor på att fakturan skulle komma. Hon väntade och väntade. Till slut kom hennes påminnelse tillbaka som olevererbar. Då förstod hon. Leo hade redan fått betalt.



Lena Söderkvist
Januari 2024