Jag blir så provocerad av folk som säger ”Jag fick en psykos” när de bara haft en panikattack, eller snefylla, eller rökt för mycket gräs. När marken gungat under deras fötter för ett ögonblick, men dagen efter är allt som vanligt. Då kan de skratta och säga ”Jag fick en psykos” som om det handlade om en förkylning. En sådan som kommer plötsligt och går över snabbt. Lite honungsvatten och Ipren så är allt bra sedan.

Det visar bara att de inte har en jävla aning om vad en psykos är för något. Hur den uppstår. Hur den känns. Hur den påverkar ens liv. Inte bara en själv utan också alla anhöriga. De vet inte hur många år av medicinering, terapi och hårt arbete det kan krävas för att läka såren som den rivit upp.

De har aldrig på allvar upplevt en förvriden verklighet. Alltså på riktigt kommunicerat med gudar, demoner, spöken eller aliens. På riktigt varit messias, med ett uppdrag att frälsa världen. För att sakta inse att allt var en illusion. De vet inte vad det gör med ens självbild, har aldrig känt den typen av skam.

Så ja, jag blir provocerad. Jag vet att det är på skoj och att man måste ha självdistans och sådär. Men ingen skulle väl säga ”Jag fick lite cancer” när man mått risigt ett tag. För man vet hur förjävlig den sjukdomen är. Man har respekt för de som drabbas och deras anhöriga. Så är det med de flesta fysiska sjukdomar. Varför gäller inte samma sak för psykiska?