Det bankade på dörren!
Snabbt på med byxorna igen, de var halvvägs nere, hon hade just kommit hem.
Nu skymtade hon någon i arbetskläder därute. Hon öppnade.
Äntligen, tänkte hon när han sa vad det gällde.
- Ja, jag har försökt ringa några gånger, och knackat på också.
(Han hade väl upptäckt att hon gjort ringklockan stum.)
Han tog av sig skorna och gick till balkongdörren, som hade många fel.
Tittade lite, och sen skulle han gå för att hämta någonting i bilen.
Hon sa: Du behöver inte ta av dig skorna när du kommer tillbaka.
- Nä, det blev lite kallt om fötterna på balkongen, log han.
Han var nära två meter lång och kändes så snäll.

Efter fem minuter kom han tillbaka. Knackade denna gången också. Herregud, så onödigt! tänkte hon.
-Det är jag igen, sa han.
- Ja, ja … jaså var det kanske du som ringde för en halvtimme sen?
- Ja, vi har ringt ett par gånger - och knackat på också!
- Jag vågade inte svara, det ringer så många försäljare och bedragare som …
och så har jag sagt till bostadsbolaget att hantverkaren får gå in med lånenyckel, vilken dag som helst, om jag inte är hemma, bara den kommer efter klockan tio.
- Ja, men vi vill gärna ha kontakt först, man kan ju komma in i vad som helst.

Två meter lång och vänlig.
För en vecka sen hade någon i arbetskläder bankat på dörren klockan åtta på morgonen. Det var alltså han. Hon hade varit nyvaken, blivit skärrad och låtit bli att öppna. Hennes enda önskemål hade faktiskt varit ”efter 10”.

Vem vet vad hon hade varit med om som gjort att detta med att släppa in hantverkare var en sån ”grej” - att hon så fort han gått genast ville berätta om det för någon.
Det där var en fråga, och svaret är: ingen.