Det finns så mycket fult
i vår vackra värld.

Och som ung var jag rädd
att det fula skulle förstöra allt det vackra
så jag var tvungen att tro
att "det finns så mycket vackert
i det fula".

Nu behöver jag inte göra mig till,
krumbukta och ljuga för mig själv längre
för att låtsas tro
att det fula också
kan vara vackert.

Det fula är fult.

Och det finns överallt.

Jag är inte rädd
för det.

För jag är vis
och vet var jag har det vackra.

Jag vill inte
ha med det fula att göra

Men Döden
hör inte dit.

Den är helt och hållet obeskrivbar.

Som en gas
fylld av matematiska frågor
utan summa eller differens,
kvot eller produkt
man ju heller inte
skulle förstå nyttan av.

Men den är på gränsen till det vackra.

Utan att jag för den skull
skulle veta var jag har den.