"APT är mötesplatser där alla medarbetare, oavsett anställningsform, förväntas delta och bidra. Genom delaktighet och inflytande skapas förståelse för verksamhetens och arbetsplatsens utmaningar och behov. När medarbetarna på APT delar sin kompetens och erfarenhet kan bra beslutsunderlag med kreativa lösningar tas fram".


Jag minns så väl hennes nacke och det tjocka, mjuka, blonda håret uppsatt i knut.
Hur hon kände mig där strax bakom...mina hungrande blickar och min sugande tunga om nu en tunga suger.

Hon var ofta klädd i blus. Hon älskade blus. Kjol eller blå jeans. Blues. Den hördes från hennes öron...musiken i hennes öron var blues. Hon var ofta blue. Deprimerad. Det passade henne bra. Det gav henne bra frågor på apt:n. Fast mötena var ju lika skitiga som det låter. Som Putins vackra lögner till folket.

Bara hennes väsen var sant. Den var sanningen. Hennes väsen. Kropp.

En sommardag såg jag henne sitta där som vanligt framför mig och ta av sig de olivgröna sandaletterna under stolen. Och vända upp fotsulorna mot mig. Förstås. Så bara tårna nådde golvet. Då såg jag att naglarna var målade i orange.

Det var ett vackert möte.

Det blev aldrig protokollfört.

Men hon såg mig le vid kaffet och då öppnade hon översta knappen på blusen...helt apropå bara---mitt i en mening med väninnan. Hon hade av någon anledning släppt ner håret.