Oupplysta men dock inte vilse
Vaknade vi i det spindelnätsfärgade rummet.
Innan vår by som blickar österut
Vände sig och tog emot den tidiga solen.
Rosen på den viskande byrån
Stod som bilden av en fager blomma;
Inga ord hade ännu kommit,
Ingen form var ännu märkt.
Väggarna var abstrakt arkitektur.
Vilken grad av gränslöshet
Kan vi i vår säng ha nått,
För att se våra armars tonade kött
Som lika med allas namnlösas armar?
Det var bredden av mänskligt uppvaknande
I arla timmans motståndskraft.
Nådde oss sedan det dunkelt stigande löftet
Av obegränsad trohet.
Dagsljus som en livlig rutin
Grät gult och blått, definierade rummet.
Dess ansikte tappade sina specifika drag.
Representerar inte längre alla levande raser
Bortom den universella gryningen.