Hon kom till honom framemot kvällen. Solen var ännu stor och klar. Hon kom på sin fina racercykel hon alltid tog när hon skulle nånstans men utan att nånsin vara ute och cykla. Hon var perfektionist uti fingerspetsarna. Konstnär utan att nånsin ha gjort en tavla. Kontrollerat galen kallade hon sig. Sa hon ville leva.

Och fast hon drömde om att även kunna sy sina egna kläder var hon alltid naken i hans fantasier. Hon satt, med endast sandaler, på en mjuk kudde på den upphöjda pakethållaren på hans robusta, gamla hoj med ballongdäck. De skulle till deras gemensamma smultronställe; en liten sandstrand vid den varma skogssjön, djupt in i den mörka urskogen. Gläntan var dock, naturligtvis, alltid solbelyst, ty sån var deras kärlek. Den var grann och djup. Oförstörbar och totalt skamlös. Verkligheten hade ingenting att sätta emot.

Det fanns människor utefter cykelvägen men de brydde sig inte för det här var på den tiden man var upptagen av varandra. Inte av andra. I stolt solidaritet med hennes nakna skapelse cyklade han således alltid utan kläder. För hon var dessutom en underbar retsticka som älskade att retas redan under cykelturen. Och han älskade att bli retad. Hon slickade honom i nacken, i öronen, över skuldrorna, smekte hans hår, lutade sina mjuka bröst mot hans rygg och ett höll stadigt grepp om stingpinnen. Mjölkade honom i lugn, jämn takt i utförsbackarna och viskade samtidigt "kom nu !"

När han kom skrattade hon och sög sen på sina fingrar. Hon gillade att smaka på hans sälta. Han var hennes cyklande cirkusbjörn. Det var sommar och de långa, tunga vinter-och vårdepressionerna hade förjagats. Ett nytt uppvaknande stundade.

De ställer ifrån sig cykeln på vanliga gömstället, går hand i hand sista biten fram till gläntan...luften surrar av upphettad lusta. Grodorna kväker.

Nu kysser de varann.

Inne i varann.