Sommaren 1971 stod jag vid Götaplatsen som en levnadsglad 21-åring och firade stadens 350-årsjubileum som i Göteborgs Handels och Sjöfatstidning beskrevs som ett stort PR-jippo, här med ett förkortat utdrag ur GHT- krönikan: ”Skulle planerna på ett påkostat jubileum och ett imposant operapalats realiseras är det inte längre frågan om ansvar utan om ansvarslöshet”.

Drygt 50 år senare firades Göteborgs 400-årsjubileum med århundradets festival. Under fyra dagar skulle Frihamnen fyllas med musik, humor, teater, cirkus, prova på-aktiviteter och med ett imposant infrastrukturprojekt dolt under markytan.

En levnadsglad 73 årig man kunde stolt lyfta på hatten och stämma in i hurraropen för den västsvenska storstaden. Min ungdoms torg och esplanader fanns i stort sett kvar även om storgöteborgs befolkning nästan fördubblats på ett halvsekel: ”Förr eller senare står man ju där, i något av sin ungdoms gathörn och minns hur det en gång var. Kärleken till den svunna staden är på sätt och vis kanske enklare. Det förflutna kan ju inte försvara sig mot ens fantasier och dagdrömmerier: ” Åter på Stigbergstorget Iförd Fantomen-T Skirt, sandaler och kortbyxor kutar jag ännu en gång med friska ben uppför de branta backarna till Masthugget”.

Vid Korsvägen på uteserveringen sitter jag många år tidigare med köttbullar och mos när jag ser henne närmar sig på gatan utanför. Leenden och vinkningar främlingar emellan genom glasväggens skimmer lockar in henne i lokalen. Sekunder senare sitter skönheten framför mig vid bordet och yrkar på ett glas rödvin samt bestick.

Hon tar av sig huvudbonaden och kolsvart hår böljar över axlarna när vi gör processen kort på gemensam tallrik. Vi pratar politik och det blir ytterligare öl och vin samtidigt som de sista solstrålarna överger bordytan. Väl ute på gatan lockade av Göteborg kulturkalas festiviteter ställer vi gemensamma steg via Södra Vägen och Berzeliigatan upp mot Götaplatsen. Hårdrocksgruppen Europe har just avslutat en välbesökt gratiskonsert och runt omkring havsguden Poseidon ser det nästan ut som ett slagfält.

Ett hav av tomma pappersmuggar, sönderrivna programblad, fimpar och annat skräp dominerar Avenyns vidare sträckning ner mot korsningen till Engelbrektsgatan. Hon tar plötsligt min arm som om den skitiga verkligheten inkräktat och punkterat den gemytliga bubbla vår nyvunna vänskap vävt. När vi väl kommit en bit längre ner mot Valand där spårvagnarna skramlar fram med sina karakteristiska känselspröt i skyn händer det något elektrifierat.

Det glöder plötsligt till i spårvagnsrälsen av ännu en våt dröm som eldfängd går mellan Johanna vid Brunnsparken och Poseidon uppe vid den tidigare hårdrocksarenan. Vi närmar oss Kungsportsplatsen där det på avstånd skymtar en mindre folksamling vid foten av ”Kopparmärra”.

Ryttarstatyn med krigarkungen Karl den nionde iförd rustning uppe på sin ärgade trotjänare "Kortum" stirrar förgäves efter en mordisk fiendehär. Under statyn spelar en sydamerikansk musikgrupp sin muntra flöjtmusik iförda karakteristiska färgglada dräkter. Vi inhandlar en mytisk drömfångare av en entusiastisk musiker iförd fjäderskrud och med en stor korg med CD-skivor framför sig på marken.

Väl nere vid Brunnsparken där statyn av Gustav II Adolf pekar ut platsen där 400-åringen en gång skulle byggas upp stannar vi till en liten stund. Den gamla statyn vrider demonstrativt och förnärmat sitt huvud västerut för att rikta sin blick mot hamnen. Ett par stenkast åt motsatt håll står nämligen den väna Johanna så oskuldsfullt draperad i sitt brunnskar och vi enas om att lägga drömfångaren vid Gustav Adolf fötter.

Kanske en nyinköpt ”drömfångare” fick symbolisera det som alla statyer och människor är gjorda av när hon hoppar upp på spårvagnen som strax skall skramla över den gamla Hisingsbron till hennes alldeles egna verklighet.