Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kämpa


Livsnyckeln

Har kämpat länge nu, vet inte när jag går itu, såg hålet men vände blicken bort, men jag kände en kraft som sakta drog mig bort, jag spjärnade emot, men allting var så kort, plötsligt var jag fången, som sett livet för sista gången, allt var som en saga som aldrig fick ett slut, Grät tårar av blod, ja sorgen var väl allt som återstod, ja, vem förstod?, ingen hade lyssnat under denna period, mitt vemod, mitt tålamod, snart brister hela skiten, och jag kommer tappa hela jävla biten, jag är sliten, för liten, för att förstå, för att till mitt vanliga liv, kunna återgå. Sliter, svettas , kämpar för att överleva, orkar inte veva, knega och treva, för det jag senare kommer få uppleva. Den kraft man fick, börjar sakta tyna bort, jag har blivit en del, av en annan sort

Bortglömd, hatad, fullt ut torterad, komplicerad, klart man kände sig kamouflerad, En dörr dit nyckeln jag aldrig fann, Visste jag ändå att denna saga var sann. Letade ivrigt efter en utväg, ledsen och besviken, men hittade en genväg. Sträckte handen för att nå ett handtag, dörren öppnades men stängdes av ett drag. Isande tårar som fryste på min kind, och av alla hemska minnen, som jag blev senare påmind. Krälande, slitande, blodet på mina händer, hoppas jag når ut, och att jag till helvetet aldrig återvänder. Jag såg dig slitas samma väg som jag, men du var för svag. Cirklens onda skratt, spelade dig ett dystert spratt. Livet som en cirkus, du alltid kämpat för, alla orden som susar genom hjärnan, du låtsas, att du inte hör.


hela livet, och ingen vid min sida. Sörjer, blöder, men hur länge ska jag lida? Orkar inte lyssna på allt jävla prat, jag känner att jag vill ut , börjar bli desperat. Med hjälp av dig jag överlevde livet, du stöttade mig, jag tog första klivet. Alla minnen satt fortfarande kvar, såg annorlunda på livet, som plågat mig i alla dar. Du pratade snällt och bad mig att kämpa, det svarta hålet , jag senare skulle bekämpa. Tackar dig stort, för det du gjort. Nyckeln hittade jag, och du bar den i handen, jag greppade taget och sedan försvann den. Utan dig, hade jag aldrig återvänt, Tackar dig, mitt liv blev omvänt. Orkar leva, orkar andas, hela livet som ett övningspass, kunde vila och ta njuta av livet, allt för mig , var nu givet




Fri vers av Lina S Magnusson
Läst 393 gånger
Publicerad 2006-08-22 23:55



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Lina S Magnusson
Lina S Magnusson