När jag tänker på, du-vet-vem.
orkar jag faktiskt inte le över att det är över.
För, det som var, det är,
Även om det nu, skulle ha tynat för några sekunder..dagar..nätter..

Det återvänder. Även när man inte ens kallat på det som var,
så kommer det. Jag orkar inte ens tänka på,
hur det var, även om jag vill förstå.
Vill jag förstå?

Jag vill kunna känna. Veta hur det var.
Och, som när någon kommer,
ironiskt och säger att det måste varit underbart.
Då svarar man inte.

Man kanske bara svarar och talar inom sig?
Du vill att alla ska veta, fast samtidigt ingen.
För, man vill att folk ska förstå.
Men ingen kan förstå.
För ingen har varit där du varit.

Men dock, har jag varit där, iallafall i tanken..
Glider, på en tråd mellan säker-och-osäkerhet,
men man tippar aldrig över.
Man är varken eller. Man bara är.

Och dom-där-du-vet som inte lyssnar.
dom ska jag ge ett rejält kock stryk,
Få allt till rätta,
förklara för dom att: så gör man inte.

Du..
dra dom i armen och be dom,
Att testa och förstå själva,
så ska dom få se,
att underbart kan få konsekvenser.
Vem sa att något var underbart?

Varje natt, när popskalan hörs,
I varje låt på radion susar,
tänker jag på moll-slingan,
Och.. på i vilken svart cirkel du befann dig i..
Elleroch...du-vet-vem.

Greppa, hårt, om du vill.
det gör inte ont så länge du ser,
och vet, att det är tillåtet,
Att avge en tår då-och-då.

För ska man bada i lycka,
får man bada i sorg.
Efter regn kommer solsken.
Och efter obehag,
kommer den där förbannade rättvisan.

Du vet vad jag pratar om?