Så tedde sig livets början och slut
Från vårsolens höjd till höstblomstrens knut
En uppgången sol, sen saktmodigt kval
för allting förskrumpnar i köttets sal.

En kvällshimmel röd som rubiners blod.
I livsboken utskrevs ingen kustod.
Sådan var drömmen i ungdomens år
-”Det finns ingenting jag icke förmår!”

Födsel och död kommer alltid i fas.
Det skrevs ju en gång i Brahmas extas
om längtan till mitten, mitten av allt,
fly dagen och natten, fly Mayas gestalt!

Den bortersta stranden, immateriell,
skimrar i pärlglans vareviga kväll
jag gråter för sanden, vågen och dyn
avlägsen synes dess sälla försyn.