Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Den bortre stranden...

Så tedde sig livets början och slut
Från vårsolens höjd till höstblomstrens knut
En uppgången sol, sen saktmodigt kval
för allting förskrumpnar i köttets sal.

En kvällshimmel röd som rubiners blod.
I livsboken utskrevs ingen kustod.
Sådan var drömmen i ungdomens år
-”Det finns ingenting jag icke förmår!”

Födsel och död kommer alltid i fas.
Det skrevs ju en gång i Brahmas extas
om längtan till mitten, mitten av allt,
fly dagen och natten, fly Mayas gestalt!

Den bortersta stranden, immateriell,
skimrar i pärlglans vareviga kväll
jag gråter för sanden, vågen och dyn
avlägsen synes dess sälla försyn.




Bunden vers av Orm den gamle VIP
Läst 95 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2024-07-08 23:07



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
Bokmärker här helt naturligt texten din, ty jag tycker den är just underbart fin...
Fyra violer får den från Flen,
gott på tungan smakar den len...
2024-07-09
  > Nästa text
< Föregående

Orm den gamle VIP