Så gick jag genom skogen bort,
min tid på denna jord blev kort.
Vid aspens sus och bäckens brus
jag lade mig i Hades hus.
Jag ville dö vid stugans strå
där skratten tjöt när vi var små
och slippa vändas på en sal
som offret på en backanal.

Så var min tid på jorden slut.
Min sorg var svart och torrt mitt krut.
Jag var av ålder grå och böjd
vid dödens närhet särskilt nöjd.
Vad finns väl ändå här att ge
erkännande än kött och ve?
Om det är allt så flyr jag glatt
till evigt dunkel mörkernatt

Min själ, så trött av världens lopp,
fann ro där stjärnorna tänt hopp.
I tystnaden, jag bad om frid,
som flykt från tidens tunga strid.
Vad var vår strid, vad var vår sång?
En flyktig ton, så kort, så lång.
Vi gick mot natten, kall och klar;
och evighetens like var.