Det är läskigt att drömma,
och att föreställa sig något
som kanske hade kunnat
bli helt otroligt vackert.
Särskilt skrämmande är det,
när allt lika gärna kan
lösas upp som en brustablett
i ett vattenglas. ..

Men varför måla fan på väggen,
när det kan gå riktigt bra?
Man vill ju inte ha ont,
man vill ju vara klok
och skydda sitt sinn…

Kanske är det fel att använda dessa ord?
Måste man verkligen sätta ord på allt?
Är det nu jag egentligen bör låta känslor
vara känslor?
Vi får se om ett tag, när jag återkommer till dessa ord.