Plötsligt en dag i februari
står man i tvättstugan
ca 4, 5 år efteråt
och känner den där
sorgen bölja över en,
för att man fortfarande älskar
den där personen man inte
längre lever med.

Det är inte det att man
vill leva ett liv tillsammans igen,
det är sorgen över att den man
fortfarande nånstans älskar
inte går att leva med för att
det inte var menat.

Det är då man undrar
hur en sån stark kärlek
inte var menad?
Men tyvärr är vi starkare utan
varandra och den sorgen
och den kärleken får jag
acceptera att den finns.

Att den alltid kommer att finnas.
Att jag blir ledsen ibland
och att det kommer tårar.
Men det är okej,
att får vara ledsen ibland
och känna den där sorgen över
att det inte var menat
och att det gör ont.

Att jag inte behöver vara stark
över det som gör ont.
Inte då, när man står där i
tvättstugan där ingen ser,
där ingen hör för att
torktumlaren överröstar gråten
och torkskåpets värme omfamnar en.