Ibland orkar inte
musklerna i ansiktet jobba för att hålla upp
ett glatt eller neutralt ansikte.
Ibland blir känsloförnimmelserna
så starka att muskulaturen följer med.
En klump i halsen ger tunga mungipor
och ledsna ögon.
Det är svårt att kämpa emot…
det är svårt när andra ser på.
När andra ser ditt kämpandet.
Det är rentav förnedrande.
Men varför skulle man slippa tuffa dagar?
Normala människor är kännande varelser.

Hatet mot ens egen känslighet
blir ännu större än vanligt.
En ond spiral börjar ta form,
och den enda som kan bestämma
i vilken riktning den ska gå,
är en själv.
Ibland behöver måste man svälja stoltheten
och öppna dörren till gråten.
Men det är ju bara svaga som gråter,
eller hur?
Hur omänskligt det är att resonera så,
kan nog alla erkänna att den känslan kvarstår.
Det är ju bara svaga som tar åt sig, som blir ledsna,
som gråter…
Skam…

Det är så underligt att människan
som är en kännande varelse,
så ofta inte känns vid sina känslor,
som att känslorna inte tillhör en.