En gyllene åder i mörkaste schakt
där väntar i slumrande ro
med ljuset som nåden till människan bragt
från gläntan där Gudarna bo.

Längst nere i gruvornas bortglömda djup
ses vagnarna guldfyllda gå
från källan mot krönet vid replagda stup
där kalkjord i gruvhörnen stå.

I djupaste svärta där skönjes ett ljus
som aldrig i solljuset ses.
På botten av världen där finns det ett krus
som lyser av nåden som ges

till gamla, till svaga, till rännstenens barn
som aldrig av livet har fått
en hyllning, ett tillrop, en överfull kvarn
förr'n tiden till mörker har nått.

I bortglömda gruvhål där finns det ett hopp
som bryter vårt nedärvda kval
i döden och lidandet nås så en topp
i Ramanas bländvita sal.