Svansregn faller över kratlandskapen,
kranskometer leder länders legioner,
i myriader många vinnarlösa vapen
reses till remireveljers toner.

Trumpeter blåser fältets stoft mot fjärran,
mot okänd horisont som blöder rött,
och i Azraels kaos insamlar kärran
de pjäser som med klingor sammanstött.

Svansregn äter jordens kolgrundvalar
att lämna hål i hinnans innanhud,
klippor faller samman med de dalar
som urgröpts ur en ansatt modersskrud.

Jag är manegen milsvid, och jag dansar
under moln som står som svampar snart
ur ragnarökskometers krigsherrskransar
som målar skyar vitt och slutligt klart.

Verdandi, vi är ditt frö, vi själva skördar,
som faller ur sitt kosmos som ett korn,
vi var av intets ax och självmordsbördar.
Nu blåser östtrumpetare i horn.