Kom jag som en man apart
till tidens pöbelmässa.
Satt vi allihop i svart;
fast blick med nedsänkt hjässa.
Hyllandes vår lägsta instinkt,
hyllandes nadiren.
Där vårt prästerskap gick flinkt
kring i sirat siden.

För dess mål var influens
av en lättledd massa.
Budskapets sakralessens;
kollekt till egen kassa.
Och jag ville flykta från
masspsykosens rader.
Såg jag som en cynisk son
glimtar av en fader.
For de fort som ofast färg
genom sken och ven och märg.

Och det gick som yin och yang,
Job och Jeremias,
visseldur och gnisselklang,
Lucifer, Messias.
Liturgi i evig schism
framför nedvält podium.
Litanians lögnarlism
om ett drömt Elysium
för en lomhörd ljum.
Och likväl en äkta eld
eldandes agnostisk gäld.
För att sedan falna,
pyra ut och svalna.

Åter i min massas mitt,
åter intill djuren
for jag blind mot innanland
men allt gick i svartvitt.
Drog jag linjer genom sand
låg snart ordet utspritt.
Anade jag svaga krus
av kulörers regnbågsljus
slog tordöner split.
Endast skuggjagsfurien
minde om konturen.

Inför detta föll jag ner
att begråta gåta.
Hur kan vad vi inte ser
sinnena förlåta?