I en skog av minnen, där min saknad får sin ro,
vandrar jag tyst vid stranden där vi brukade bo.
Vid sjön där vassen susar, och fiskens hopp gav skratt,
ser jag din skepnad svepa fram i gryningens matta natt.

Med fiske och med skratt du bjöd alltid på dig själv,
delade din visdom vid skog och vid älv.
I båten på sjön, under himmelens blå,
visade du livet, där bland vågorna små.

Flugan kastades skickligt, i vattnets lugn du fann,
visade på enkelhet, där tystnaden oss band.
Jag minns dina historier och ditt varma, öppna sätt,
ett hjärta stort som sjön, en kärlek jag aldrig sett.

Nu är sjön en spegel av min längtan utan slut,
där varje våg en viskning av vår tid, rinner ut.
I hjärtat finns du kvar, din röst och ditt skratt,
En far, en vän, en fiskarsjäl, i den eviga soluppgångens tid.