Vi sitter i ditt kök, dricker kaffe och jag blir nervös
Det känns som ett svek när jag sa för en stund sen att jag är en självsäker tös
Och fast vi inte känner varann ens nästan så bra så slår ändå tanken mig ibland att en sån kille kan jag tänka mig ha
Jag pratar mest, egentligen utan någon röd tråd
Blir orolig att det kanske är så jag kommer kommas ihåg
Och ändå slutar jag inte utan fortsätter att mala på
Försöker åtminstone ställa någon fråga lite då och då
När kvällen är över och det är dags att åka hem
Så bestämmer vi oss för att ses igen
Och när jag känner mig säker att våga tycka om vårt slut,
Så ställer du en fråga som mitt svar ska spränga sönder det fina som krut
Att undanhålla är att ljuga, och det är ett problem
Jag ville berätta men det är som ett eksem
Jag kliar och kliar men klådan stannar kvar
Trots att det är infekterat och rinner gult var
Det kom inte ut snyggt, som jag tänkt eller rätt
Jag vet minst hundra andra bättre sätt
Men livet kommer emellan och ingen har flytt
Och jag borde ha löst det innan jag var öppen för nytt.
Men jag trodde helt ärligt att det inte skulle ske
Varken om ett år , två eller tre.
Men så kom du där och det gick inte att låta bli
Nu är jag rädd att det sabbat en potentiell framtid med oss som ett "vi".

Fast jag lovade på heder, dåligt samvete och sådär
Att jag aldrig skulle utsätta någon annan för skada om de kom in i min atmosfär.

Men tre dagar har gått och du vill redan ha space
Och fast det inte märks såg har jag ångest bakom mitt pokerface.
För jag såg ett hopp genom all gammal misär
Där jag före allt detta aldrig varit kär.
Men att det kunde ha blivit du om vi gav det en chans.
Men nu är det nog redan kört när du efter en träff vill ha distans.

.