ensam igen
omgiven av människor
och som en superhjälte utan superkrafter
drar jag på mig masken
som döljer min identitet

då kan ingen se
hur jag egentligen mår
att mitt hjärta gråter
skriker, svider

för med masken på
så blir jag han alla tror de känner
och jag föll väl in i min roll
som festens pajas

och visst lyckades jag få dem att skratta
ett fyrtio-tal, stora som små
kände folk dra i mig åt alla håll
de var som förälskade
i någon de trodde var jag
som egentligen var ett skådespeleri

alla ville ha en del av mig
men jag kände mig så ensam ändå
för bakom masken gråter clownen

öl, sprit och vin
allt slank ner
som att fylla en bil med bensin

när timmen blivit sen
så var det dags att dra därifrån
ner till city, här i Västerås mälarstad

jag tackade nej
jag tickade som en bomb
snälla
låt mig bara komma hem
ta av mig masken
och bli ensam och naken igen

men ingen ville låta mig gå
för alla ville ha
"den där roliga och sköna killen"

så jag drogs med
kastades ut från en pub

jag var full
men inte bara på alkohol
nej den lyckades inte bedöva smärtan
som mitt hjärta är fullt utav

efter en och annan smärre blackout
fann jag mig själv pratandes med en gammal man
han hade vitt hår som stod åt alla håll
och en stor buskig mustasch
jag skrattade och sa
att han såg ut som Einstein

vi pratade om poesi
av någon anledning
och för en kort sekund
så blottade jag mitt inre
tog av mig masken
för en främling
och det kändes så skönt

han tycktes förstå allt
och jag förstod ingenting

men snart så kom mina vänner igen
drog mig med på nya äventyr
jag tackade för mig
drog på mig masken igen
och lämnade denne underlige man
på hörnet där jag fann honom
mitt på gatan

folk drog mig ännu en gång
åt alla håll
tills jag inte visste vart jag var

för till slut fann jag mig själv
att vara lika ensam som mitt hjärta är
mitt i stan

tog min telefon
ringde mina vänner
men ingen svarade
så jag började gå
vart vet jag inte
för jag var vilse
och full som ett ägg

ensamheten blev för stor
så jag tog telefonen igen
ringde alla i min telefonbok
en efter en
men fick aldrig något svar

så jag staplade fram längs en gata jag inte kände till
och det var en gata full utav minnen
minnen från tider jag saknar
minnen om underbara ting

och masken trillade av
tårarna rann
jag grät så mycket
varje steg jag tog
så smärtade det mer och mer

åh kärlek
vad jag hatar den
åh kärlek
jag älskar den så

det var nästan så att jag önskade
att någon skulle slå ner mig
i den spruckna astfalten
för den var lika trasig som jag
och jag orkade inte känna mer

men precis som en hund som alltid hittar hem
så föll jag till slut ner i min säng

utmattad, uttorkad
förbrukad och använd
ensam
i min tomma
famnlösa
kärlekslösa
säng

idag vaknade jag av ett antal sms

"fan va kul du var igår!"
"du gjorde festen mannen!"
"det här måste vi göra om snart!"

så jag drog på mig masken igen

"haha tack, ja absolut, det här måste vi göra om!"

men egentligen
så vill jag aldrig
göra det igen