Jag drömde om dig igen.

Det började som en väldigt konstig dröm. Jag var hos tandläkaren, i någon sorts sci-fi nutid. För att ta mig därifrån var jag tvungen att strålas hem. Något gick fel och jag kunde inte åka direkt hem av någon anledning. Så jag fick några alternativ på en skärm, som på något vis baserades på min bakgrund eller om det hade med band till personer att göra.

Jag såg ett foto på dig och jag tvekade inte en sekund på att det var till dig jag skulle åka. Att vi inte setts på över 10 år var inte ens något jag reflekterade över.

När jag strålades så blev något fel. Jag kom fram men jag blev osynlig. Du var i något kontorsliknande rum. Det såg ut som att du satt med papper och arbetade. Du tittade upp. Du kunde inte se mig men du tycktes känna av något. Jag tog din penna och skrev att det bara var jag. Du sträckte ut armarna och försökte hitta mig. Jag omfamnade dig. En stund senare och du kunde se mig. Vi blickade in i varandras ögon. Du la din kind mot min. Vi kramades hårt. Det kändes som att vi stod där i en evighet, samtidigt var det så intensivt att det var över på bara någon sekund.

Vi grät båda två när vi höll fast vid varandra. Jag hörde någon viska något till dig. Det var din syster. Du ledde mig till en soffa och satt dig gränsle över mig. Du såg mig i ögonen och sa att din syster tror att det vi har, bara är en crush.

Jag såg på dig. Tårana flydde sakta ner längs mina sträva kinder. Jag log och skrattade lite när jag sa att i sådana fall är det en crush som varat i 14 år. Jag kysste dig och sa att jag hoppas den varar minst 14 år till. Och sedan 14 igen.
Du log mot mig, med hela ditt ansikte. Du kysste mig.

Och jag sa att jag älskade dig. Genast rycktes jag bort från dig. Från din värme. Allt blev svart.

Jag vaknade i min säng men ville inte öppna ögonen. Jag vill tillbaka. Men det gick inte. Så jag låg kvar i sängen och tänkte på hur fånig jag är. Jag undrade hur en helskum dröm kunde ta en sådan vändning.

Och du hade ju aldrig reagerat sådär. Jag undrar om du ens minns mig, våra stunder då vi satt världen i brand. Om du ens minns att jag existerar.

Att drömmen slutade när jag sa de tre små stora orden, var ingen slump. För precis som i verkligheten så tog drömmen slut när jag sa att jag älskade dig. Vi har inte träffats sedan dess. Så din syster hade nog rätt. Det var bara en crush för dig. Om ens det.

För mig? Såhär 14 år senare kan jag bara konstatera att du är mitt livs största kärlek. The love of my life.

Och nu känner jag bara för att bli osynlig igen.