Elysium, befjärmad är er värme
och avlägsen er lägereld och härd.
Blott era cirrusmoln drar stadigt närmre
av ändad eld och svavelsvärta närd
intill min stig var vita vargar vädrar
ankommen morgonluft från brända fjädrar.
Elysiumlyst, jag letar era läger
ned nimbusglans som genomtränger dis.
Med önskan att försaka allt jag äger
när skönhetsskenhelgdsskuld är (para)disets pris.
Serena sken igenom märg och ven
här bär en trashankshas på brutna ben.
Elysiumfryst, omkring mig faller fjäder
närsom jag huttrar, led på livets led,
en annan aning nedkommer och kläder
min krumma kropp på nydöd hed.
Närsom jag balanserar balustrad
upphöjer dem mitt "vem" till flyktens "vad".
Elysiumhyst, men vägar är en främling
och de är ni, och jag ett jag i dem,
lakoniskt ledardjur och ledens lämning
som söker rök, som aldrig hittar hem.
Blott att jag letar omättligt förargar
de mångas flock av vita vargar.
Och i en maktjakt är jag jagad, äten,
förtärd utav dess värld och fort förgäten.