Jag har sett alla vägar som solen
borde ha tagit för mig,
jag drog moder Jord i kjolen
och var hennes olustlakej,
försvunnen gick hon i dansen,
försvunnen till fest gick jag,
vår vanskapsförening rann sen
ut i ett andetag.

När börjar en anda andas
sulfat i sin syrehalt?
Hur luckras och sammanblandas
ett bröst med salpetersalt?
Jag önskade hett att klippa
den stunden från andetag
men fortsatte livsmatt kippa
i syreupptagning svag.

Jag har jagat och drejat solen
i leran som lags till mitt tak,
med valkhand och skallvärksmolen
men möttes av pelarskak.
Jag har ställt alla dörrar på glänt
i celler som stängda ställt
staket mot mitt element
men inneblev missmodsfällt.

Men vet jag då ej att ångest
är odöd och oförstörbar?
En fjättrande, fjättrad, fångbest
som klamrar till kamplust kvar.
Först omsatt och ljuslöst jordat
drar den belåten bort,
dess värv förstört och fullbordat
och fallet från kriget kort.
Då syns alla måsten och borden
i springor passera revy,
och solen fångas av jorden,
den sol som förr ville fly.

(Att månne en nästa gry.)