Det sjunger ett flyttfä i snåren
och länge jag hört henne här;
om sommar, hos höst, och vid våren,
om bråddjup och nödmisär.

I vintrarna går endast susen
om evig låsningspartär,
då är hennes froststrupe frusen
ned snövindens skarkapillär.

Då ligger allt still tills det tinas
och pulsas i isbarriär,
sen börjar det åter att vinas
från snåren där flyktfåglar är.

De snåren har växt ur syrenen
men ingenting växer där,
blott björken med ensamgrenen
som vaggar sin snaras sfär.

En envis, eklektisk enigma
är mollbrud jag håller för kär.
Hon leder till nedfall och stigma
med sången som motvinden bär.

Det sjunger en sjukling i snåren.
Snart följer jag henne i spåren.