Jag rörde mig i bördens rumvalv runt
och i dess skalskydd var jag skenbart fri
att cirkulera snirkligt i min bubbla,
dess gluggvärnsljus var tunnelsmalt och tunt
och lagd i djup och jämnsvart symmetri
jag skulle resa mig, att slutligt snubbla.

Jag föll mot fält som fäder fällt
till Jord, ur säd av Eden,
kring stenrösen som jättar vält
på herdevallarheden
och omkring allt gick flod som smält
ur istidsberg som töar
att rinna ut där ätter hällt
sitt blåa blod bland öar.

Uppå det fältet for jag fritt
mot röda horisonter
i pilgrimsfärdens anderitt
bland mammutar och dronter,
bland urskogsdjur och väsen
som gömde sig i gräsen
i nattjaktmarkers mitt.

Och understundom slog jag läger
förutan hus och hägn,
på markerna som ingen äger
när världsomvälvarregn
föll fuktlöst från förlösta skyar
som inte känner gränser
och med sin fruktbarhet förnyar
euforiessenser.

Så nådde jag kaskaders kust
från vilken inga vänder
där blåste ljummen, rumslös, pust
vid väsenblåsarstränder.
Inunder fötter nimbusflotten
nedlade sig att föra
min skepnad över skenglansbotten,
min syn, och hudskal sköra.

Och tid och rum blev skvalpens skum
som kom och gick, drog undan,
och sinnet stumt blev havsbrishum
i födslosvallsåstundan,
och oräknelig silvermås
flög tysta över drömmardås
i cirkelformationer
som lots mot moderstroner.

Men knappast såg jag målets spira,
dess torn, dess forna fanor,
förrän mitt fartyg tycktes gira
att famla gamla banor,
och lik en likbår sågs nu flotten
som drog min strävan nedåt botten
att väckas upp ur skyars sken
uti en nybubbla av sten.
Och vid min multna vänstersidas
sjukbädd, stod han, kapten Midas.